Hejsan, min ouppdaterade och tråkiga blogg. Nu tänkte jag skriva ett inlägg om livet i allmänhet just nu.

Det är riktigt kallt här i Holsbybrunn idag, jag använde min ryska fuskpälsmössa för att ta mig till skolan. Den fick mig att känna mig en aning sibirisk. Nynnandes på låtar från Rocky 4 (ni vet när han är i norra delar av Ryssland och pular genom snön) kändes det rätt bra att komma hit. Radio börjar snart men det är nog inte min favorit. Det är kul att prata men inte att redigera människor som inte kan prata.

Anledningen till att jag inte uppdaterar så mycket är att jag inte är deppig, ledsen eller på något sätt nedstämd. Jag är som den magnifike Stephen King en gång sade - "Upptagen med att leva". Det jag försöker komma fram till här är att deppade tjejer i 20 års ålder uppdaterar sin blogg ofta - för ofta och dit hör jag nog inte längre.

Jarno är här hos mig och kommer att stanna i två veckor. Känslan av att få ha sin pojkvän hos sig det dessutom känns farligt rätt med går inte att beskriva. Familjerelationerna börjar sakta men säkert att trasslas upp och jag verkar helt enkelt ha någon balans.

Tråkigt att jag inte har något väldigt hjärtskärande och deppigt att komma med men som sagt det känns bara bra.

Tänkte att jag skulle uppdatera läget här lite grann. Marcus och jag träffas inte längre och kommer inte göra det mer heller. Anledningen till detta är att känslorna från min sida inte fanns där för honom. Vi har bestämt oss för att vara vänner men det går sådär måste jag erkänna. Nog om det.

Känns underligt för mig som börjat bli alltmer övertygad om att mina känslor för killar längre inte kan vara äkta att känna såhär nu. Jag var fast övertygad om att jag kunde tycka om någon men inte lika hämningslöst eller fritt som för ungefär tre år sedan. Nu när jag är tillsammans med min holländare inser jag bara att det krävdes att träffa rätt. Det krävdes en arkeolog med otroligt blå ögon som tycker om mig lika mycket som jag tycker om honom. Nu kan jag helt plötsligt både mysa, gulla och bli helt varm i kroppen när han säger fina saker till mig? Jag kan komma på mig själv med att småle när jag tänker på att han pga sin accent förväxlar bokstaven V med F och är därför inte i Vatikanen utan i Fatikanen. En annan sak är att jag känner mig stolt och nöjd över det han gör och den människa jag än så länge fått se att han är. Jag skulle kunna visa upp honom för vem somhelst och inte tänka två gånger på att någon skulle tycka illa om honom.

Finns mycket att skriva men det viktigaste för mig är att jag blir glad av det här, det känns rätt. Är inte så pass naiv att jag tror vi gifter oss och producerar avkommor snart men det känns bra att ge det hela en chans, en ärlig chans. Det är något jag inte gjort på ett  bra tag.

Det har gått en hel månad sen jag började mitt resande över Europa och slutar förhoppningsvis inte idag med att jag kom hem från Rom. Varför jag hoppas återkommer jag till senare. Har som sagt varit i Rom med Nadja i över en vecka nu. Finns så mycket att berätta att jag tror det är omöjligt att få ned det via bloggen.  Vill bara få ned det som just nu tar upp mycket av min tankeverksamhet och känslolov. Försöker i bilder sen. Lite nytt är att jag nog är mer benägen att tro på ödet nu. Det måste man bli när ödet faktiskt slår en rakt i huvudet någon timma efter att man landat i Rom.

Jag och Nadja hade det underbart med att titta på alla kända monument, gå omkring, shoppa och bara ligga och allmänt skratta. Är verkligen glad att vi åkte och att jag åkte med henne. Ödet kom i form av en holländare. Vi träffades, eller ja fick syn på varandra i en katedral. Vi flörtade lite men insåg snabbt att Jesus så kommer vara på mitt arsle om jag gör sådant i hans hem så jag slutade och gick ut. För att göra en lång historia kort (återkommer med den längre versionen efter lite välförtjänad sömn) så är vi tillsammans nu. Trodde aldrig att jag skulle kunna bli kär eller känna det där pirret i magen men det är här nu. Det roliga med allt det här är att jag precis innan jag fick syn på honom berättade för Nadja om hur mycket jag faktiskt önskade att få träffa någon jag kan tycka om och som är kompatibel med mig. Någon timma senare fick jag som jag ville.

Får bli att uppdatera här i omgångar eftersom jag vill komma ihåg allt när det är färskt och alltid minnas den här sommaren.

Slog just mitt besöksrekord och tycker det är så kul när folk kommenterar och hör av sig!
Såhär glad blir jag då:

Idag kom jag på att det är ungefär 16 dagar kvar innan jag åker till mitt hemland Bosnien igen. Vi kommer åka bil ned och även besöka Kroatien och andra länder.  Bosnien för mig innebär många saker men framför allt så innebär det mat. Jag älskar mat och det i stora lass. Stora lass har vi inte direkt något problem med då meningen - Jag är mätt, sällan uttalas mer än fem gånger under en hel livstid. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera över vad jag ska äta, vad jag ska betala och hur mycket av det jag ska äta.

Det känns skönt att åka iväg en sista gång med familjen innan jag flyttar och lämnar våra semestrar traditioner. Kommer nog sakna allt vad det innebär att åka igenom halva Europa och se så mycket så man aldrig skulle kunna få se om man bara tog flyget ner. Alla bråk och sammanbrott vi får på varandra i bilen som sekunden resulterar i att alla brister ut i ett skrattanfall som varar i flera minuter. Jag tror att enda gången min familj funderar på att slänga ut mig och lämna mig vid någon toalett i mitten av Tyskland är när mitt blodsocker sjunker och jag börjar irritera dem alla.
Jag ser redan framför mig hur min syster kommer göra allting i sin makt för att få mig att tappa kontrollen varav mamma löser problemet med att höja musiken som om det skulle hjälpa.

Det låter kanske som en hemsk väg ned till Bosnien men det är det inte. Jag kan lova att jag älskar allting, allt tjafs, skratt, underliga toaletter och allt annat som hör till.

Jag tror att jag en dag kommer skriva en bok om allt det här. Om hur två generationer av bosnier varje sommar åker bil ned till sitt hemland enbart drivna av en sådan stark längtan att det gör ont. Om den där känslan i magen när pappa startar bilen och rullar de första metrarna ut från garaget. Jag sitter alltid i baksätet då och tänker - Nu är vi fem meter närmare Bosnien, snart är vi där. Om hur det känns att åka genom land efter land och försöka beställa läsk och kaffe på knakig tyska blandad med engelska. Om hur man helt utmattad försöker hitta ett hotell på kvällen eftersom ingen vill sova i bilen och att faktiskt ingen vill vara som de där skumma människorna som sover på parkeringsplatserna i sovsäck. Kom efter ett tag på att det egentligen var smartare än att sova ihop kurrad i bilen som vi gjorde ett år.
Om allt det jag nämnt nu och tusen andra bitterljuva njutningar.

Det här är en epok som jag tror är på väg att försvinna. De som föds i Sverige nu kommer definitivt inte åka bil ned och vi som gjort det kommer bli bekväma av oss och ta flyget ned som faktiskt bara tar omkring 3 timmar istället för två dagar och en natt med bil.

Det har både format och skadat oss. Jag tycker synd om dem som inte upplevt en sådan längtan och kärlek till något som egentligen inte alltid är bra. Efter någon vecka i Bosnien längtar jag alltid tillbaka till Sverige värre än vad någon men när jag är här längtar jag ned till Bosnien mer än någon annat.

Jag hoppas innerligt att alla har något att älska enbart ur kärlek och inte ur underliga patriotiska/nationalistiska känslor som bara förstör och förvrider objektiviteten. Jag är medveten om att Bosnien inte är Europas bästa land men för mig är det ibland det finaste som finns trots allt som hänt och allt dåligt som finns där. 

Jag är en sådan människa som helt på riktigt kan börja gråta över en låt. En stark känsla väcks och jag sitter där med tårar rinnandes för att jag blir ledsen. Ofta är det låtar som påverkar min sentimentalitet som får mig att reagera. Många gånger är det att jag blir på helt tokigt danshumör och knappt kan sitta still. Jag tror jag gillar den där känslan som svider till i hjärtat och får mig att andas tungt. Smärtan av att påminas eller längta efter något som inte finns här.
Förstår inte folk som är så opassionerade att enda anlendingen till att de lyssnar på viss musik är för att kunna citera låtstycken på sin blogg....eller nåt.

Just nu lyssnar jag på Dave Matthews Band - Crush
En underbar låt som är väldigt speciell för mig.

Det är det verkligen för det känns. Vi kör på en sedvanlig lista.

1. Jag har kallats till intervju av en folkhögskola i maj
2. Resan till Rom är betald
3. Jag har deklarerat och får pengar i juni
4. Solen skiner och jag är lycklig
5. Jag drömde att jag var modell inatt och känner mig lite som en idag
6. Imorgon fyller jag i min tatuering
7. På torsdag får jag linser
8. Jag ska fika med Ena och försöka klura ut vad hon gör i sommar
9. Vet ni vad, jag är fasiken nöjd, på riktigt alltså, de går bra och jag mår helt ärligt bra. Visst det finns saker som stör mig lite men det är inget mot allt som känns bra och är bra.
10. Jag undrar när jag egentligen började inse att må bra är bättre än att vara miserabel?