Tänkte att jag skulle uppdatera läget här lite grann. Marcus och jag träffas inte längre och kommer inte göra det mer heller. Anledningen till detta är att känslorna från min sida inte fanns där för honom. Vi har bestämt oss för att vara vänner men det går sådär måste jag erkänna. Nog om det.

Känns underligt för mig som börjat bli alltmer övertygad om att mina känslor för killar längre inte kan vara äkta att känna såhär nu. Jag var fast övertygad om att jag kunde tycka om någon men inte lika hämningslöst eller fritt som för ungefär tre år sedan. Nu när jag är tillsammans med min holländare inser jag bara att det krävdes att träffa rätt. Det krävdes en arkeolog med otroligt blå ögon som tycker om mig lika mycket som jag tycker om honom. Nu kan jag helt plötsligt både mysa, gulla och bli helt varm i kroppen när han säger fina saker till mig? Jag kan komma på mig själv med att småle när jag tänker på att han pga sin accent förväxlar bokstaven V med F och är därför inte i Vatikanen utan i Fatikanen. En annan sak är att jag känner mig stolt och nöjd över det han gör och den människa jag än så länge fått se att han är. Jag skulle kunna visa upp honom för vem somhelst och inte tänka två gånger på att någon skulle tycka illa om honom.

Finns mycket att skriva men det viktigaste för mig är att jag blir glad av det här, det känns rätt. Är inte så pass naiv att jag tror vi gifter oss och producerar avkommor snart men det känns bra att ge det hela en chans, en ärlig chans. Det är något jag inte gjort på ett  bra tag.