Hur god eller ond man än är ställs den egna personen upp och ned när någon genuint god kliver in i ens liv. Jag och Jarno har varit tillsammans i åtta månader nu. Det här låter som ännu en berättelse skriven från den lyckliga sidan, publicerad i någon blaska där pojkvännen hyllas och få känner igen sig. Det är precis vad det är, det tänker jag inte skämmas för. Vad gör man egentligen när alla förhållanden runt en exemplifierar antigen smärta eller människor som bara ”står ut”? Det jag har nu känns lika sällsynt som en diamant. Ibland blir jag bara rädd, åtta månader utan smärta, ont i magen, jobbiga samtal, flörtar han med henne nu? Jag känner mig så förbluffad och förvånad. Jag är kär och det är en av de bra killarna jag har? Tror helt ärligt att vi tillsammans väcker avundsjuka hos andra eftersom vi helt enkelt inte har det dåligt. Det är svårt att acceptera i dagens samhälle då alla ska må dåligt.

Allt jag kände innan med den som var tidigare känns så komiskt, så retsamt idag. Alla känslor som på den tiden var det största och värsta kan idag inte rymmas i en endaste cell i min kropp. Ibland gräver jag djupt efter smärtsamma känslor men ingenting verkar finnas kvar som förut gjorde ont. Jag är helt upp och ned över det här. Ibland rädd, ibland tacksam men för det mesta glad. Det är en pärla jag har, en unik pärla och det håller mig vaken ibland. Varför hittade just jag den? Varför just jag och hur? Damp den bara ned och, ja och? Blev min? det här är en typisk förälskad kvinnas ord, inte mer speciella än någon annans känslor. Dock är det bara mitt och därför för mig bättre än alla andras.

Mathilda åkte precis hem. Vi har ätit den där efterlängtade burgaren på Världens, pratat och sett på film.  Känns bra att träffa henne igen och jag är så glad för hennes skull. Hon åker som aupair till London i januari och jag vet att hon kommer ha det så kul! Jag och Jarno ska nog få hälsa på henne i mars för att se hur hon har det!

Har idag annars betalat räkningar och försökt packa upp allt i mitt rum. Är fortfarande inte klar men jag borde få till allt innan veckan är slut. Har även bokat min resa till Holland tidigare. Istället för att åka den 19:e december åker jag nu den 12:e. Vi ska även ta oss till Amsterdam under två dagar och bara ha det kul! Känns så himla roligt att ha en massa ja...roligt inplanerat som bara väntar på mig! Blir att sätta igång med träningen också, jag menar att bli större på ett välbehövligt område är skitkul men att bli slapp är inte uppskattat!

Sitter här och lyssnar lite på Dire Straits och funderar på hur allting på något sätt ordnade sig. Går man tillbaka till början av den här bloggen och läser mellan raderna ser man vilken röra allt var. Jag hade känslor för mitt ex som jag nu i efterhand kan säga var ett svin mot mig. Jag minns en gång när jag sov över honom (efter att det tog slut) och han inte ville sova vänd mot mig efteråt och bara vände mig ryggen. När jag försökte lägga armen om honom skakade han av sig den och flyttade mer till kanten. Jag insåg då att jag var farligt ute, farligt ute och det var inte jag. Det gick bra att bjuda över mig för kul men att sen sova vänd mot mig gick inte, trots att vi varit i Paris, älskat varandra och lovat allt mellan jord och himmel var jag inte värd något. Haha, minns också att jag inte fick ha fötterna på lakanen för de var av "äkta silke"!

Anledningen till att jag skriver om det här nu är att det var för mig på något sätt botten. Jag minns att jag låg där i sängen, stirrandes på hans ryggtavla och funderade på om jag skulle slå honom så han vaknade eller bara gå därifrån? Jag gjorde inget av det utan somnade. Vi har inte setts sen dess. Idag skulle det aldrig kunna hända. Ingen skulle kunna behandla mig så eftersom två år gjort så mycket med mig. Jag hade inte dåligt självförtroende då utan allt var bara rörigt. Den enda tiden i mitt liv då jag kan erkänna att jag var svag. Det var mycket att hålla reda på jag inte var van vid att hålla reda på. Idag är jag det och inget sådant kan upprepas. Jag talar inte om att bli utnyttjad av en man utan bara att bli utnyttjad av situationer helt enkelt. Utnyttjad av situationer man själv försatt sig i eller som andra försatt en i. Det spelar ingen roll men det känns väldigt bra att upptäcka det.

Idag ser livet annorlunda ut.

 

Såhär känner jag inför livet och allt idag.

Mötet

En filosof sa någon gång att livet består av möten och farväl. Jag vet inte riktigt vad han menade med det, eller hur han skulle förklara att man ibland möter en och samma person flera gånger under olika tidsperioder i sitt liv. Det hände mig och ännu idag möter jag samma person då och då.

Första gången jag mötte henne måste jag ha varit omkring sex år gammal. Jag minns att vi bodde i norra Sverige och att det var kallt, riktigt kallt. Sådär kallt att man i maj fortfarande var tvungen att hacka sig igenom snön och isen för att komma åt sanden på lekplatsen.
 Att jag inte var särskilt populär som barn kanske är onödigt att nämna.
Precis nyinflyttad i Sverige, lite svårt med språket och en helt annan kultur var mer än meriterande för de andra barnen att inte låta mig vara med. De stod en bit bort från mig lekte och kastade då och då en vad jag trodde då, föraktfull blick på mig. Det var förövrigt just på lekplatsen jag såg henne första gången, en liten flicka inte alltför olikt klädd flickorna man brukade möta i sagor där djur kunde prata och flickor styra världen.

Hon stod en bit bort och vinkade åt mig. Min första tanke var att springa dit för att ta en titt på vem det är, kanske någon som kunde hjälpa mig att gröpa ur mer sand ur den iskalla jorden?

Precis när jag skulle resa mig upp för att springa mot henne hörde jag mammas röst i huvudet: - Gå aldrig fram till främlingar, hur stora eller små de än är, inte ens om de skulle hålla en Power Rangers figur i handen!

Power Rangers var mina idoler under den tiden. De hade allt en flicka kunde önska från stora maskiner till fräna dräkter och coola repliker som bara lågbudget amerikanska serier kunde producera. Om jag inte minns fel så försvann jag där lite kort i mina funderingar och när jag tittade bort mot vägen var flickan borta.

Det gick några år och flera tidsperioder innan samma sak hände igen. Skolredovisning i femman och jag skulle prata om varför djurplågeri var dåligt. Allting gick bra under redovisningen och jag var inte ett dugg nervös. Det var inte förrän jag kommit fram till den detaljerade beskrivningen om hur man egentligen behandlar djuren vi äter jag såg henne igen. Hon stod helt lugn längst bak i klassrummet och vinkade åt mig. Hon hade ett litet leende på läpparna och rödmålade naglar. Helt förlamad av chocken och minnet av att jag faktiskt sett henne innan fick jag tunghäfta och blev helt tyst. 11 åringar trogna sin ålder började skratta åt min abrupta tystnad. Röda kinder och glansig blick blev mitt svar och jag satte mig tyst ned i bänken.

När människor pratar om möten syftar de ofta på andra personer de själva mött och det utbyte de haft med dem. Det jag skriver om nu är helt enkelt möten med min egen rädsla. Rädslan och osäkerheten av att inte få vara med eller den där förlamande rädslan när man tror att någon tycker ens redovisning inför klassen är dålig. Idag ser jag sällan min rädsla manifestera sig i någon form eller skepnad.
Ju äldre jag blev, växte flickan också och jag minns att hon nog ett par gånger varit klädd som punkare, kanske enbart för att visa mig att rädslan jag kände inte var verklig.
Jag funderar nu på om barnen som lekte en bit bort från mig när jag var sex verkligen tittat elakt på mig. Nu när jag tänker efter var de nog bara nyfikna på den nya flickan som höll sig för sig själv på lekplatsen. Att säga farväl till all rädsla är nog omöjligt och dumdristigt, att dock inte låta den ta över kan nog vara ett bra möte i slutändan.

Okej ikväll är en sådan kväll. Sitta-tänka-känna-känna-känna-filosofera med sig själv kväll. Det är det jag gör nu. Eller ja inte helt själv nu längre. Jag sitter med Jarno som förövrigt bokade flygbiljett till Sverige. Jag träffar honom den 29:e augusti. Pga Sveriges värdelösa lokaltrafik och en stor dos av universums finger med i spelet kommer han nog få spendera en natt hos mig i Norrköping läs: träffa familjen.  Ingen mer kommentar om detta

Annars är mina tankar i det uppenbara. Att fylla 20 på torsdag och att flytta på söndag. Jag sitter och tänker på att jag inte är sådär arg som jag kunde vara ibland. Arg på att folk gjort fel, arg på att jag inte handlat rätt, arg på att jag inte sagt ifrån, sagt ifrån för mycket, arg på att omständigheter utifrån gjort mig olycklig, arg på att jag skapat omständigheter som gjort mig olycklig, arg på att jag inte slog till den där tjejen som knuffade ut mig ur matkön i 8:an och kallade mig för "fitta", arg på vänner/folk jag inte umgås med, arg på mig själv för att jag inte ville/vill/kanske vill igen umgås med vissa, arg på allt möjligt jag själv inte alltid kunde påverka. Var nog det jag var arg på, att jag själv i mig själv inte mådde/mår dåligt utan allt det yttre gjorde att jag blev ja..arg istället för ledsen.

Men nu när jag sitter här och för en gångs skull känner jag inte så. Jag är inte arg på något eller någon. Vare sig förutsättningar eller personer och framförallt så är jag inte arg på mig själv längre. Det får räcka med det nu. Jag behöver något nytt att ersätta det här med och det är att helt enkelt inte bry sig. Släppa saker mer än vad jag gjort tidigare. Det spelar ingen roll om människor är falska, snackar skit om varandra för att sen ändå ta en fika, spelar ingen roll om omständigheter runt mig totalt ruinerar mitt liv jag tänker inte vara arg på något mera.

Jag flyttar hemifrån, jag är kär och nog fan är jag omtyckt också och vet ni vad? Inte är det några anledningar att vara arg inte.

Att jag är en hurtig jäkel tror jag alla vet om likaså att jag har överskottsenergi som håller i sig från fem års ålder. Kan trots att jag är väldigt aktiv inte påstå att jag är någon träningsnarkoman, någon som sysslar med sport eller tränar fyra-fem gånger i veckan. 
Jag har dock börjat träna det senaste halvåret eller så, eller njah lite mer än så är det allt. Minns mitt första spinning pass någon gång där i november förra året? Hur slut jag var och hur jag helt ärligt trodde att jag skulle avlida på den där cykeln och aldrig komma därifrån. Trots att jag aldrig varit överviktig var jag alltså inte tränad.

Nu åtskilliga månader efter så känner jag att jag tycker om det här med att träna. Det är skönt och framförallt gillar jag känslan av att uppnå något, märka hur kroppen blir mer fast och hur man helt enkelt är jäkla nöjd med sig själv. För tillfället tränar jag i snitt tre gånger i veckan men nu under semestern kommer det nog minska betydligt eftersom jag tänker satsa på att äta. Fast har nog aldrig varit med om att jag blir fetto på semestern eftersom jag är ute och rör på mig precis hela tiden och inte äter regelbundet.

Har skapat en ny kategori i bloggen idag som heter "Om mig". Tycker den behövs eftersom jag ibland skriver om mig själv vilket jag kommer göra nu också.
Jag försöker alltid hitta sammanhängande mönster när det kommer till mig själv. Ni vet, en gemnsam nämnare som binder ihop en bit av mig själv. Den senaste tiden har jag funderat över mitt sätt att inleda relationer med människor och kommit fram att jag gör det på två sätt.

1. Jag träffar någon jag bli vän eller tillsammans med och tycker den är perfekt. Inget ont får sägas om den människan och jag är beredd att uppfinna tusen bortförklaringar och ursäkter som visar på att den här personen inte har dåliga sidor. Jag stör mig inte på något och allting är bra.
Den bubblar brister för det mesta och då är det kört. Oftast är det att jag varit helt blind i min övertygelse om att den här personen är bra. När jag sedan vaknar upp och märker hur det egentligen står still blir jag hemskt besviken. För då börjar min irritation visa sig, jag blir otålig och inte alls lika förstående och mindre villig till att lyssna. Jag kämpar dock på tappert för att det inte ska märkas men det gör det alltid. Denna irritation och besvikelse brukar nå sin kulmen i att jag efter ett tag bryter kontakten för att jag inte orkar. Den personen är helt enkelt inte värd det och jag tröttnar något otroligt.
Finns dock ett sista steg i detta som jag nu identifierat som mitt sätt att sålla ut människor som betyder något och dem som inte gör det. Det sista steget går ut på att efter jag har insett att alla är människor gör fel och att det inte betyder att man är ond eller korrupt. Att jag fortfarande tycker om dem. Då är det bra och då är det rätt.

2. Ett annat sätt för mig att träffa folk är att jag i början tycker hemskt illa om dem och för det mesta anser mig vara bättre för att de är idioter. Sällan blir jag överbevisad men blir jag det så följer samma procedur som punkt nummer ett beskriver.

Slutgiltiges vill jag säga att jag har lätt för att tycka om folk, det är att fortsätta tycka lika bra om dem efter att de beter sig illa jag har svårt för.