Confession by a woman in love

Hur god eller ond man än är ställs den egna personen upp och ned när någon genuint god kliver in i ens liv. Jag och Jarno har varit tillsammans i åtta månader nu. Det här låter som ännu en berättelse skriven från den lyckliga sidan, publicerad i någon blaska där pojkvännen hyllas och få känner igen sig. Det är precis vad det är, det tänker jag inte skämmas för. Vad gör man egentligen när alla förhållanden runt en exemplifierar antigen smärta eller människor som bara ”står ut”? Det jag har nu känns lika sällsynt som en diamant. Ibland blir jag bara rädd, åtta månader utan smärta, ont i magen, jobbiga samtal, flörtar han med henne nu? Jag känner mig så förbluffad och förvånad. Jag är kär och det är en av de bra killarna jag har? Tror helt ärligt att vi tillsammans väcker avundsjuka hos andra eftersom vi helt enkelt inte har det dåligt. Det är svårt att acceptera i dagens samhälle då alla ska må dåligt.

Allt jag kände innan med den som var tidigare känns så komiskt, så retsamt idag. Alla känslor som på den tiden var det största och värsta kan idag inte rymmas i en endaste cell i min kropp. Ibland gräver jag djupt efter smärtsamma känslor men ingenting verkar finnas kvar som förut gjorde ont. Jag är helt upp och ned över det här. Ibland rädd, ibland tacksam men för det mesta glad. Det är en pärla jag har, en unik pärla och det håller mig vaken ibland. Varför hittade just jag den? Varför just jag och hur? Damp den bara ned och, ja och? Blev min? det här är en typisk förälskad kvinnas ord, inte mer speciella än någon annans känslor. Dock är det bara mitt och därför för mig bättre än alla andras.

 


Kommentarer
Postat av: miahmariah

Åh vilken fin blogg du har. Den gillar jag jättemycket.Härlig header.

ha det gott

kram

Postat av: Toni

Jag är genuint glad för din skull!

2009-04-04 @ 13:16:37
URL: http://kamratsavela.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback