Mötet

En filosof sa någon gång att livet består av möten och farväl. Jag vet inte riktigt vad han menade med det, eller hur han skulle förklara att man ibland möter en och samma person flera gånger under olika tidsperioder i sitt liv. Det hände mig och ännu idag möter jag samma person då och då.

Första gången jag mötte henne måste jag ha varit omkring sex år gammal. Jag minns att vi bodde i norra Sverige och att det var kallt, riktigt kallt. Sådär kallt att man i maj fortfarande var tvungen att hacka sig igenom snön och isen för att komma åt sanden på lekplatsen.
 Att jag inte var särskilt populär som barn kanske är onödigt att nämna.
Precis nyinflyttad i Sverige, lite svårt med språket och en helt annan kultur var mer än meriterande för de andra barnen att inte låta mig vara med. De stod en bit bort från mig lekte och kastade då och då en vad jag trodde då, föraktfull blick på mig. Det var förövrigt just på lekplatsen jag såg henne första gången, en liten flicka inte alltför olikt klädd flickorna man brukade möta i sagor där djur kunde prata och flickor styra världen.

Hon stod en bit bort och vinkade åt mig. Min första tanke var att springa dit för att ta en titt på vem det är, kanske någon som kunde hjälpa mig att gröpa ur mer sand ur den iskalla jorden?

Precis när jag skulle resa mig upp för att springa mot henne hörde jag mammas röst i huvudet: - Gå aldrig fram till främlingar, hur stora eller små de än är, inte ens om de skulle hålla en Power Rangers figur i handen!

Power Rangers var mina idoler under den tiden. De hade allt en flicka kunde önska från stora maskiner till fräna dräkter och coola repliker som bara lågbudget amerikanska serier kunde producera. Om jag inte minns fel så försvann jag där lite kort i mina funderingar och när jag tittade bort mot vägen var flickan borta.

Det gick några år och flera tidsperioder innan samma sak hände igen. Skolredovisning i femman och jag skulle prata om varför djurplågeri var dåligt. Allting gick bra under redovisningen och jag var inte ett dugg nervös. Det var inte förrän jag kommit fram till den detaljerade beskrivningen om hur man egentligen behandlar djuren vi äter jag såg henne igen. Hon stod helt lugn längst bak i klassrummet och vinkade åt mig. Hon hade ett litet leende på läpparna och rödmålade naglar. Helt förlamad av chocken och minnet av att jag faktiskt sett henne innan fick jag tunghäfta och blev helt tyst. 11 åringar trogna sin ålder började skratta åt min abrupta tystnad. Röda kinder och glansig blick blev mitt svar och jag satte mig tyst ned i bänken.

När människor pratar om möten syftar de ofta på andra personer de själva mött och det utbyte de haft med dem. Det jag skriver om nu är helt enkelt möten med min egen rädsla. Rädslan och osäkerheten av att inte få vara med eller den där förlamande rädslan när man tror att någon tycker ens redovisning inför klassen är dålig. Idag ser jag sällan min rädsla manifestera sig i någon form eller skepnad.
Ju äldre jag blev, växte flickan också och jag minns att hon nog ett par gånger varit klädd som punkare, kanske enbart för att visa mig att rädslan jag kände inte var verklig.
Jag funderar nu på om barnen som lekte en bit bort från mig när jag var sex verkligen tittat elakt på mig. Nu när jag tänker efter var de nog bara nyfikna på den nya flickan som höll sig för sig själv på lekplatsen. Att säga farväl till all rädsla är nog omöjligt och dumdristigt, att dock inte låta den ta över kan nog vara ett bra möte i slutändan.