Idag kom jag på att det är ungefär 16 dagar kvar innan jag åker till mitt hemland Bosnien igen. Vi kommer åka bil ned och även besöka Kroatien och andra länder.  Bosnien för mig innebär många saker men framför allt så innebär det mat. Jag älskar mat och det i stora lass. Stora lass har vi inte direkt något problem med då meningen - Jag är mätt, sällan uttalas mer än fem gånger under en hel livstid. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera över vad jag ska äta, vad jag ska betala och hur mycket av det jag ska äta.

Det känns skönt att åka iväg en sista gång med familjen innan jag flyttar och lämnar våra semestrar traditioner. Kommer nog sakna allt vad det innebär att åka igenom halva Europa och se så mycket så man aldrig skulle kunna få se om man bara tog flyget ner. Alla bråk och sammanbrott vi får på varandra i bilen som sekunden resulterar i att alla brister ut i ett skrattanfall som varar i flera minuter. Jag tror att enda gången min familj funderar på att slänga ut mig och lämna mig vid någon toalett i mitten av Tyskland är när mitt blodsocker sjunker och jag börjar irritera dem alla.
Jag ser redan framför mig hur min syster kommer göra allting i sin makt för att få mig att tappa kontrollen varav mamma löser problemet med att höja musiken som om det skulle hjälpa.

Det låter kanske som en hemsk väg ned till Bosnien men det är det inte. Jag kan lova att jag älskar allting, allt tjafs, skratt, underliga toaletter och allt annat som hör till.

Jag tror att jag en dag kommer skriva en bok om allt det här. Om hur två generationer av bosnier varje sommar åker bil ned till sitt hemland enbart drivna av en sådan stark längtan att det gör ont. Om den där känslan i magen när pappa startar bilen och rullar de första metrarna ut från garaget. Jag sitter alltid i baksätet då och tänker - Nu är vi fem meter närmare Bosnien, snart är vi där. Om hur det känns att åka genom land efter land och försöka beställa läsk och kaffe på knakig tyska blandad med engelska. Om hur man helt utmattad försöker hitta ett hotell på kvällen eftersom ingen vill sova i bilen och att faktiskt ingen vill vara som de där skumma människorna som sover på parkeringsplatserna i sovsäck. Kom efter ett tag på att det egentligen var smartare än att sova ihop kurrad i bilen som vi gjorde ett år.
Om allt det jag nämnt nu och tusen andra bitterljuva njutningar.

Det här är en epok som jag tror är på väg att försvinna. De som föds i Sverige nu kommer definitivt inte åka bil ned och vi som gjort det kommer bli bekväma av oss och ta flyget ned som faktiskt bara tar omkring 3 timmar istället för två dagar och en natt med bil.

Det har både format och skadat oss. Jag tycker synd om dem som inte upplevt en sådan längtan och kärlek till något som egentligen inte alltid är bra. Efter någon vecka i Bosnien längtar jag alltid tillbaka till Sverige värre än vad någon men när jag är här längtar jag ned till Bosnien mer än någon annat.

Jag hoppas innerligt att alla har något att älska enbart ur kärlek och inte ur underliga patriotiska/nationalistiska känslor som bara förstör och förvrider objektiviteten. Jag är medveten om att Bosnien inte är Europas bästa land men för mig är det ibland det finaste som finns trots allt som hänt och allt dåligt som finns där.