It is said to me that our lives are not worth large thing,

They pass in one moment as if there was nothing there

It is said to me that the time which slips is a bastard that our sorrows

He turns into to coats however somebody of them said to me...


Refrain

That you still liked me,

It is somebody who said to me that you still liked me.

Would this bepossible then?


It is said to me that the destiny makes fun of us

That it does not give us anything and that it promises all to us

Part  which happiness is a portrait of hand,

Then one tightens the hand and one finds oneself insane

However somebody said to me...


Refrain

That you still liked me,

It is somebody who said to me that you still liked me.

Would this be possible then?

But who said to me that you always liked me?

I do not remember any more it was late in the night,

I still hears the voice, but I do not see the features any more 

"He loves you, it is secret, do not tell him that I said it to you"

You see somebody said to me...


That you still liked me, it was really said to me...

What if you really did?, would it be possible then?


It is said to me that our lives are not worth large thing,

They pass in one moment as is there was nothing there

It is said to me that the time which slips is a bastard

That our sadnesses made coats of them,

However somebody said to me that...

Vuxenpoäng.com - Hur vuxen är du egentligen?

Din vuxen poäng är: 7

Din ålder borde vara 14.5 enligt Sveriges Vuxenpoängsstyrelse



Fan. Jag som kämpat så hårt ^^

Jag gjorde även fjortistestet där jag klarade mig bra
 
Du är: 15.4% fjortis

så jag är varken vuxen eller fjortis... jag är  en flicka, det har jag ju redan sagt ^^

Jag har suttit och funderat på det här med reaktioner, hur folk tar sig rätten till att reagera hur de än vill mot mig ibland. Det är inte ofta det finns fakta och belägg för att tala om för mig vad jag borde fundera på och hur jag är som person. Det stör mig inte så ofta förutom att jag faktiskt sällan ringer upp människor och berättar vad jag anser om dem.

Jag blir inte sur utan aningen stött, jag menar varför ska jämt någon få tala fritt ur hjärtat (det är alltid för att de vill vara schyssta och ärliga såklart) och jag alltid får vara den som ska skämmas eller ursäkta mig?

Det är stor skillnad mellan att vara dömande och att uttrycka sin åsikt. Säger jag att jag anser att överviktiga människor har svårare att få barn är det inte för att jag är fördomsfull mot överviktiga människor utan det är ett faktum. Människor som bär på mycket övervikt har svårare för att få barn pga risken för alla sjukdomar osv.

Jag kan ta kritik och jag ber mer än gärna om ursäkt om jag gjort någon illa men jag tycker inte man alltid kan förvänta sig att jag ska märka av att någon blivit ledsen eller liknande.

Jag gör så gott jag kan men är för tillfället väldigt upptagen med diverse känslomässiga och karriär situationer. Jag tar illa upp när någon kommer och säger att de hört något från någon och sen vill döma mig och ha en ursäkt från mig. Jag kan inte ge en sådan eftersom jag inte vet vad saken gäller. Jag ogillar starkt det där sättet, att försöka luska ut något istället för att bara ringa upp eller komma förbi och fråga mig vad som gäller. Ofast har man redan bestämt sig för vad man tycker och vill bara få det man tycker bekräftat vilket jag är trött på.

Jag tar dagligen illa upp för småsaker och annat men försöker se det stora hela. T.ex. - är denna människa som sårat mig så hemsk att det är värt att ta upp och bryta kontakten med? Är det värt att jag ska skriva nedlåtande till den på msn eller prata med alla andra runt omkring istället för att ta upp det med den det handlar om?

Det förenklar något enormt och sållar bort intriger och drama om folk bara kunde vara rakt på sak istället för när de blir sårade försöka upprätthålla sin stolthet genom att vara luriga och prata med andra.  

Jag sitter och tittar på Eddie Murphy (som jag är kär i) i filmen "The Nutty Professor".
Efter att ha tittat ett litet tag slår det mig att det där med att två förälskade människor rullar runt på stranden medan vågorna sköljer över dem inte fungerar det minsta.

Det ser så härligt och romantiskt ut men jag som faktiskt testat att göra så kan meddela att det inte fungerar.

1. Din bikini åker av när vågorna kommer (okej det kanske inte är en nackdel)
2. Ni kan inte ligga stil utan dras ned i vattnet drar sig tillbaka
3. Det är inte skönt att kyssas och bara få salt i munnen
4. Hur trevligt är det med sand mellan benen som sen tar flera dygn innan den kommer ut igen???

En tanke vi borde fundera på innan Spanien ^^

Dagen började bra men någonstans efter kl 15 stannade jag upp och tänkte - NEJ!

Jag blev bara så less på att vara förstående och säga - det är okej, jag förstår, det är lugnt!

Det värsta av allt att jag sen försöker hitta ursäkter och anledningar till folks beteende för att vara snäll och rättvis, göra rätt sak, vara rättvis, vara bra, inte få någon att må dåligt.... Idag är jag inte på det humöret

Jag vill inte hitta på ursäkter och anledningar åt folk när det är deras sak att presentera ursäkter och anledningar för mig om de vill fortsätta ha med mig att göra.

Idag är en sådan dag då jag faktiskt bara är less på att vara den förstående och den man kan komma till.
Det passar sig så länge dessa människor är i behov av stöd och hjälp. Så fort den perioden är över och jag kanske behöver stöd försvinner alla. Eller ja det kanske de inte gör, kanske upplever jag det bara så.... Äsch vad fan, jag försökte just ursäkta folk igen

Jag är inte hälften så dålig som jag tror att jag är så nu kan Kafka dra åt helvete!




Henne vågade ingen behandla så som hon inte vara värd eller förtjänade!

Hektisk dag idag

Fick en massa reportage att skriva på Folkbladet idag, det känns kul och bra. Blir allt mer säker på vad det är jag vill börja plugga nästa höst vilket är mer än en befrielse.
Det får mig dock att fundera över mig själv. Jag har under den senaste tiden kommit till instinkt om många saker....däribland det här med moral och prydhet.

Jag kan inte påstå att jag har särskilt mycket av vare sig moral eller prydhet. Jag tycker att det mesta är helt okej och för att vara riktigt ärlig så föredrar jag ibland spännande relationer som inte kommer leda till det tråkiga vardagslivet där man glor på varandra och har sex två gånger i veckan eller mindre. Det jag dock kommit på är att jag ibland hycklar, inte mot andra utan mot mig själv. Jag har aldrig något emot att andra har sex höger och vänster eller är otrogna, förälskade i flera personer, ja vadsomhelst. Jag avundas dem ibland eftersom jag lurar mig själv. Jag har helt enkelt dragit den slutsatsen att bara för att jag inte dömer andra och deras beteende så dömer jag inte heller mig själv.

Det är så fel av mig att det knappt är sant, jag dömer mig själv hårdast. Strular jag med någon på en fest kan jag komma på mig själv med att klanka ned på mig själv och tro att jag mist vettet. Ser jag någon annan i princip ha sex framför mig rynkar jag som mest på näsan och tänker - hoppas de inte har ångest imorgon fastän de ser ut att trivas nu.

Kan det vara så att jag har mer moral än vad jag trott innan? Är jag en sådan som föredrar flörtiga sensuella blickar som utlovar något mer framför att full rulla runt i någons säng och sen dagen efter fundera på om han hette Robert eller Robin?

Den senaste tiden har det funnits mycket som indikerar att det nog är så som jag tror. Igår kväll/natt satt jag och tittade på något gammalt avsnitt av den aldrig döende serien "Sex and the City" och jag tänkte - Fan, vad soft! Samantha knullade med en kille och stack bara! Sådär ska fan jag också göra..... Tanken som kom direkt efter var - Nä, jag kan inte låta någon helt främmande ta på mig på det viset.

Imorse satt jag och pratade med min mamma samtidigt som jag kastade en blick på en av våra klockor som vi har i köket. Den på mikron visar att kl med all säkerhet är runt 11.00, den på kaffebryggaren visar 04:15 och den som hänger på väggen visar att den är runt kl 08 på morgonen.
Eftersom min mor satt lugnt och pratade med mig vid köksbordet (hon sprang alltså inte runt helt skräckslagen över att hon försovit sig och jag hade svårt att tro att hon och jag skulle gå upp kl 04:15) drog jag den slutsatsen att den klocka som hänger på väggen måste visa någorlunda korrekt tid på morgonen.

Jag vaknade med en underlig känsla imorse som inte riktigt gick att identifiera och jag blev bara mer förvirrad när Montel Show började på TV. Strax innan jag skulle ta mig till Folkbladet för att försöka få till en praktik blev jag rasande på den äckliga svarta mannen utan hår. Jag ville slå honom och hans dumma försök till medlidande.

Jag hann i tid till Folkbladet där jag blev erbjuden en praktikplats fram till årsskiftet samt betalt för den tiden jag praktiserar. Jag skulle få ta för mig och följa med ut och göra reportage. Det kändes bra men det var inte förrän jag stod där vid biblioteket som det slog mig - Fy tusan vad jag är glad! Inte bara för att jag fått praktik, utan för allting, jag är glad för att jag är nöjd med mig själv och framförallt så är jag nöjd med saker och ting runt mig.

Det är struntsumma för mig hur saker och ting utvecklas så länge jag vet att jag gör rätt för mig och andra. Så länge jag kan stanna upp mitt på gatan och känna mig nöjd och glad är allting lugnt. Som alltid dök ett ordspråk som någon av alla dess kvinnor i min släkt yttrat antigen om det motsatta könet eller om livet i allmänhet.

Jag tror detta kommer från min moster i Bosnien- Det finns två sätt vi kan ha relationer till människor - det ena är på ett bra sätt där vi har det fint tillsammans och det andra är på ett dåligt sätt när vi inte är med varandra. Hmm, nu är jag inte alls nöjd med översättningen eftersom det på bosniska låter mycket mer filosofiskt och genomtänkt men det här är nog det bästa jag kan åstadkomma på svenska.

Min mamma kom hem ikväll

Jag har saknat henne mer än jag trodde och imorgon får vi en dag för oss själva där vi kan prata om allting och ingenting (förhoppningsvis hinner vi klämma in lite tjafs som jag saknat så mycket däremellan). Hon köpte en väska till mig och hade med sig min älsklingsjuice från Bosnien. Den smakar så som de godaste persikor bara kan smaka ^^

Imorgon känns som en sådan dag då jag måste ringa hela världen för att fixa med saker.

Ring Folkbladet

Ring Folktandvården

Ring Norrköpingskommun

Ring Utbildningskontoret

Ring Arbetsförmedlingen (jag hatar blanketter)

Ring Skatteverket

Ring Nordea Bank (hur tusan kan jag slarva bort kontonumret och diverse andra viktiga papper?)

Det värsta jag dock vet är när man ringer för att fixa med något man skjutit på eller helt enkelt glömt bort att göra och så går det inte att fixa över telefon. Man kopplas antigen runt till diverse telefonsvarare men äckliga röster eller så förstår de inte vad man menar.

Jag hoppas innerligt att något sådant inte händer imorgon, det blir så jobbigt att ringa ännu fler människor jag inte känner.

Ja just det, vi måste ringa till Kanada och jag ska betala min resa till Gran Canaria också.. ring, ring

Jag hoppas på att kunna få med någon till att fika imorgon men alla verkar vara lika upptagna med sitt Jossan (som inom kort kommer vara en galet förälskad människa som det bara går att nå om någon dött eller om man själv ligger döende någonstans i närheten av Klockaretorpet:P) går nog inte men kan säkert få med någon annan.

Har annars varit en hemskt seg dag då ingenting speciellt hänt. Jag har städat och försökt få i mig lite mat. Märkte imorse att jag gått ned i vikt.... Jag uppskattar inte att gå ned i vikt eftersom det tar en hel del tid att få tillbaka min vikt igen.

This popular bird is kept as a pet in homes all over the world. Originating from Australia, parakeets like warm weather and lots of seeds and fruit. They are also known for being messy and quite loud! But you cannot look at one without falling in love.

You were almost a: Squirrel or a Monkey
You are least like a: Groundhog or a Lamb



Jag är grovt förolämpad över detta testresultat.... jag hade väntat mig vilket kattdjur somhelst (möjligen något annat skräckinjagande) men icke jag blev en undulat! Vad tusan?

Måste bättra på min image märker jag, har på senaste tiden börjat bli lite för mjuk
För att upprätthålla min heder tar jag med denna bild:




Ps: Läste mitt dagshoroskop.... ångesten släppte ^^

Jag är bra på det här med eftertanke, analysera en situation och dra slutsatser om varför det gick som det gick. Ännu en gång har jag funderat på varför det blev som det blev och om det hade blivit så om man bytte ut mig mot någon annan. Svaret är ja, den personen är inte bortskämd.

Hela mitt liv har jag fått umgås med människor som söker kunskap, erfarenheter vars nördighet är så djupt rotad att det blir lite läskigt när man upptäcker vad de kan.

Pappa lärde mig tidigt om musik och mamma satsade stenhårt på poesi, böcker, lek, ja allt man kan komma åt att ge sin dotter.
Jag har inte på något sätt farit illa åt eftersom jag när jag växt upp fortsatt umgås med människor som inte alltid haft liknande intressen men de har inte heller varit helt borta i huvudet. Visst, jag har inte alltid kunnat välja vilka jag vill vara med men jag har för det mesta haft den turen att jag kan avlägsna mig från dessa människor jag ansett vara lata och elaka.

Om jag själv är intelligent eller inte vet jag inte svaret på. Ibland känns det som om jag kan saker och vissa dagar känner jag mig riktigt korkad (hej Kafka!) Och vill dra täcket över huvudet. Nu när jag gick ut gymnasiet och var helt förvirrad och tog det första bästa jobb jag fick tag på fick jag mig en smäll. Jag är inte van vid detta, att man inte uppskattar någon som ibland kan saker, att man ser det som en nackdel snarare än en fördel?
Jag inser nu att jag varit bortskämd och haft turen att ha två människor i min omgivning som trots deras brister aldrig tyckt att jag är skum som läser mycket eller underlig för att jag är känslofull.

Tycker dock ändå att det är varje människas plikt och val att välja hur mycket och hur långt de vill nå i livet. Vill man så kan man och det är inget mer med det. Vissa börjar långt fram, andra börjar långt bak men alla som vill kan bli något och få respekt. Vi lever här i Sverige, ingen jag känner är född i Indien och tvingas vara bonde och slita hela livet. Det jag personligen ser ned på är avundsjuka och det faktum att man själv känner sig mindre när någon annan lyckas.

Det är äckligt och jag hoppas att jag alltid kommer ha lite valfrihet och få välja vilka jag vill umgås med.

Jag hoppas innerligt att ingen tror att jag anser att kunskap och livs nyfikenhet kommer från något annat än personen själv. Med det vill jag förtydliga att ålder, uppväxt, religion, ursprung, kön, sexuell orientering eller något liknande INTE har med kunskap att göra.

Alla människor är lika värda dock de vet inte om det och därför uppstår konflikter.

Ps: Sex Pistols är rätt bra ^^ tack Jossan, jag hoppas vi kan sluta vara paranoida tillsammans och att din svarar på sms och att min loggar in på msn!

Idag har jag sprungit en massa ärenden hela dagen och fixat med saker jag inte haft tid med.

Nu känns det som om jag är på väg framåt, jag må tjäna mindre i månaden (kanske, det vet jag inte än) men jag är iaf lycklig och mer tillfreds med det jag gör och kan få umgås med människor som är intelligenta och lika nyfikna på livet som jag.

Igår bokades tågresan till Toni igen, det känns faktiskt bra.

Det är bra att han bor lite ifrån för då blir det som semester från vardagen för båda när vi ses igen. Vilket vi med all säkerhet behöver av helt olika skäl.

Känner att jag varit riktigt osocial och underlig de senaste två veckorna men nu är det över och då ska jag ta tag i alla mina relationer plus att jag fått en ny bekantskap från jobbet. Måste försöka få till en filmkväll inom en snar framtid eller en fika eller ja vadsomhelst bara jag får träffa mina vänner igen. Glömmer snart bort hur alla ser ut som jag ska hålla på såhär.

Frida som jag arbetade med har min film så fika blir det väl någon gång när hon vågat se den =)

Den underliga känsla som besökte min mage för någon vecka sen är identifierad och jag kan bara säga att den inte är välkommen. Det är den aldrig men det är sällan lönt att kämpa emot den. Det enda jag kan göra nu är att vänta och se... funderar också på att gömma mig och bete mig som jag brukar. Dock känns inte det som något val eftersom jag lovat mig själv att ändra på vissa beteende mönster jag upptäckt är skadliga för mig i längden. Jag är irriterad på mig själv för att jag lät det hända och jag för blyg för det här.

Idag fick jag ett nytt jobb, eller jag blir förflyttad från det här jag gör nu till ett annat, tack

Jag får möjligen något på Folkbladet också, tack för det med

Jag är så osugen som man kan bli på att skriva om jobb

Jag skiter i jobb

Jag skiter i matlåda

Och framförallt skiter jag i långkalsonger

Jag lyckas alltid krångla till det för mig själv

Det syns inte utåt men inuti mig är det bara en massa krångel

Idag är det bajram och jag fick fina presenter men det känns inte riktigt som om man kan fira och vara glad eftersom mamma sprungit omkring och packat halva dan. Men, men snart får jag åka härifrån ett tag och få lite mer perspektiv.

Jag har inte uppdaterat på ett tag vilket beror på många saker, mest på stress och jobb men också annat. Har under veckan funderat mycket på tiden och känslorna, hur en händelse kan förändra allting eller kanske inte förändra men sätta igång allt annat. Underligt nog är det ur de mest tragiska händelser det föds nya bra saker.
Jag antar att det bara är bedövande smärta och brinnande passion som kan föda något. Det är som om människor behöver något chockartat som väcker dem ur deras själviskhet och småsinthet.

Tiden är också underlig, den fortsätter trots allt annat inom en står still. Nu har det gått mer än ett år och det känns ibland som om allting är som det var då, inget har förändrats och jag kommer aldrig, aldrig ifrån det.

 Det underliga för mig är att det sen kommer gå ett år till och då kommer det vara ett år sedan det här hände men det kommer inte försvinna.
Tiden släpar med alla men ger oss inget rum att dumpa bagaget eller så vet jag bara inte hur man gör? Kanske är min nya teknik det som är lösningen, att ibland lätta på bagaget och sen strunta i att plocka upp det. Låter man någon hjälpa en med packningen blir det inte lika tungt....
Frågan är bara om jag kan förmå mig själv till att göra något sådant?

Det har varit mycket konflikter på jobbet, både det jag gör om dagarna och det på Folkbladet. Det känns på något vis så oviktigt och litet och jag önskar att jag kunde få alla att förstå att det i det stora hela inte spelar någon roll. Om någon av oss blev skadad allvarligt imorgon eller dog skulle vi alla skämmas för allt dumt vi sagt och gjort. Det är onödigt och alldeles för litet för att det ska ta upp någon plats i vår värld

Känslorna som uppkommit vet jag inte vad jag ska göra med? När det kommer till känslor lever jag i en motsatts värld. Jag kämpar emot det jag så gärna vill ha och spelar en strålande roll, jag är riktigt duktig på det, att dölja det jag vill ha. Eller egentligen är det kanske inte jag, det är Kafka som trivs bäst med sig själv. Ensam och orörd, hemlig och längtande, det är hans grej och han släpper den inte så lätt.

Trots detta kan jag dock lyckas, det känns som om det börjar släppa och jag kanske trivs med dessa nya känslor och tankar som nu finns i min mage.

En annan känsla eller instinkt (jag ser inte så bra skillnad på detta och rubricerar allting som känslor eller passion) som jag kommit fram till är att jag kan jobba under hård press. Jag lyckades både sköta alla mina relationer, försöka lösa bråk på jobbet, skriva det jobbigaste reportaget någonsin, gå till mitt vanliga jobb samt ändå hitta tid för att se vad alla har för sig.

Mamma åker till Bosnien nu på lördag och jag hoppas min andra moster kan komma dit hon med. Imorgon är det Bajram (islamska motsvarigheten till jul, slå upp och läs om det på nätet om ni inte vet) och det känns ändå kul. Jag är som vanligt lika nyfiken på vad jag får, har försökt kika runt lite men det uppskattas nog inte alls.

Trots allting är jag glad för nog ser jag lite hopp skymta i någon vrå

Jag har inte haft ork eller tid att skriva något i denna blogg de senaste dagarna. Nu har jag tid eftersom det är Amras-segis lördag

Det är verkligen ofattbart för det var länge sedan jag längtade såhär mycket efter helgerna när jag gick i skolan och nu när det är helg har jag i princip panik för att den kommer ta slut. Jag vill inte att den tar slut, jag vill vara som Paris Hilton (inte se ut som henne dock) och ha helg varje dag hela tiden.

Sitter här och försöker få ordning på ett reportage till Folkbladet som måste vara klart snart men lyckas inte riktigt eftersom mina tankar ständigt återvänder till filmen jag såg igår efter jobbet. "Christiane F - Wir kinder wom Bahnhof Zoo" kom 81 och berörde mig ordentligt.

Den handlar om den 14 åriga Christiane som fastnar i 70 talets heroinmissbruk. Jag är medveten om att handlingen inte är ny på något sätt men denna film är det. Jag kan starkt rekommendera den för alla som är har tröttnat på skolans propaganda och kassa föreläsningar om varför man inte ska testa knark. Jag menar hur långt tror de seriöst att man kommer med en slogan som lyder "Knark är bajs"? Det människor behöver är verklighet, att testa knark känns inte alls hemskt, snarare tvärtom, det kan vilken knarkare som helst tala om för dig.

Det man behöver få se är verklighet och inte någon slags lullig, gullig illusion som man sen ska komma ihåg när man väl kommer i kontakt med droger.
 

Jag minns att när jag gick i grundskolan så hade vi en massa föreläsningar, vi såg filmer, gjorde uppgifter, allt för att vi skulle inse hur hemskt knark var. Det fungerade, för stunden men jag minns också hur nyfikna alla såg ut. Man kunde höra människor mumla - Undrar hur det skulle vara att testa? Det är inget dåligt med föreläsningar, filmer eller liknande, missförstå mig inte men det måste vara verklig information. Det får inte vara något en lärare som kanske rökt på någon gång under 70 - talet babblar om och hoppas att arbetsdagen tar slut snart så den kan ta sig hem och äta en god middag.

Visa ungdomar och människor verkligheten inte en massa skitsnack för att verkligheten är så mycket värre än alla hemska avskräckningshistorier man kan komma på.

Efter att film dominerat mina intressen på senare tid har jag sakta men säkert börjat hitta tillbaka till min musik. Jag har återupptäckt David Bowie och sakta men säkert börjat gräva lite i Håkan Hellström med lite hjälp av Toni.
 

Ikväll hoppas jag kunna få till en filmkväll hemma hos mig, undrar vad vi ska se? Jag kommer som vanligt försöka pracka på tjejerna Stephen King. Det brukar gå hem och speciellt nu när jag har två nya filmer av honom.

Nu på fredag är det Bajram så säg till så skickar jag en önskelista till er som vill köpa mig något :P:P