Jag har inte uppdaterat på ett tag vilket beror på många saker, mest på stress och jobb men också annat. Har under veckan funderat mycket på tiden och känslorna, hur en händelse kan förändra allting eller kanske inte förändra men sätta igång allt annat. Underligt nog är det ur de mest tragiska händelser det föds nya bra saker.
Jag antar att det bara är bedövande smärta och brinnande passion som kan föda något. Det är som om människor behöver något chockartat som väcker dem ur deras själviskhet och småsinthet.

Tiden är också underlig, den fortsätter trots allt annat inom en står still. Nu har det gått mer än ett år och det känns ibland som om allting är som det var då, inget har förändrats och jag kommer aldrig, aldrig ifrån det.

 Det underliga för mig är att det sen kommer gå ett år till och då kommer det vara ett år sedan det här hände men det kommer inte försvinna.
Tiden släpar med alla men ger oss inget rum att dumpa bagaget eller så vet jag bara inte hur man gör? Kanske är min nya teknik det som är lösningen, att ibland lätta på bagaget och sen strunta i att plocka upp det. Låter man någon hjälpa en med packningen blir det inte lika tungt....
Frågan är bara om jag kan förmå mig själv till att göra något sådant?

Det har varit mycket konflikter på jobbet, både det jag gör om dagarna och det på Folkbladet. Det känns på något vis så oviktigt och litet och jag önskar att jag kunde få alla att förstå att det i det stora hela inte spelar någon roll. Om någon av oss blev skadad allvarligt imorgon eller dog skulle vi alla skämmas för allt dumt vi sagt och gjort. Det är onödigt och alldeles för litet för att det ska ta upp någon plats i vår värld

Känslorna som uppkommit vet jag inte vad jag ska göra med? När det kommer till känslor lever jag i en motsatts värld. Jag kämpar emot det jag så gärna vill ha och spelar en strålande roll, jag är riktigt duktig på det, att dölja det jag vill ha. Eller egentligen är det kanske inte jag, det är Kafka som trivs bäst med sig själv. Ensam och orörd, hemlig och längtande, det är hans grej och han släpper den inte så lätt.

Trots detta kan jag dock lyckas, det känns som om det börjar släppa och jag kanske trivs med dessa nya känslor och tankar som nu finns i min mage.

En annan känsla eller instinkt (jag ser inte så bra skillnad på detta och rubricerar allting som känslor eller passion) som jag kommit fram till är att jag kan jobba under hård press. Jag lyckades både sköta alla mina relationer, försöka lösa bråk på jobbet, skriva det jobbigaste reportaget någonsin, gå till mitt vanliga jobb samt ändå hitta tid för att se vad alla har för sig.

Mamma åker till Bosnien nu på lördag och jag hoppas min andra moster kan komma dit hon med. Imorgon är det Bajram (islamska motsvarigheten till jul, slå upp och läs om det på nätet om ni inte vet) och det känns ändå kul. Jag är som vanligt lika nyfiken på vad jag får, har försökt kika runt lite men det uppskattas nog inte alls.

Trots allting är jag glad för nog ser jag lite hopp skymta i någon vrå