Parlamentet har länge varit mitt favorit humor program....tills ikväll.
Såg nyss klart det och undrar - Hur fan kan hon Petra Mede vara så rasistisk hela tiden? Varje gång hon öppnade käften var det något påhopp mot kurder, turkar eller invandrare - speciellt riktat mot den kurdiska killen som var med.
Det märktes också väldigt tydligt hur illa upp han tog och hur sur han blev?

Är det verkligen någon humor alls när man bara hoppar på det mest uppenbara med människor? Är det så att bara för att en kille är mörk och osvensk så kan man dra skämt hur som helst trots att han uppenbarligen inte uppskattar det? Det hördes tydligt att publikens skratt avtog och blev ansträngt...måste ge en eleoge till den kurdiska killen som jag inte minns namnet på nu som klarade av att behålla sin värdighet och inte sjunka så lågt att han skämtade på samma sätt när han skulle svara henne.
Nej fy fan för att bara dra sådana kassa skämt i stil med att kurdiska män inte låter sina kvinnor prata eller att när Petra ser en mörkhyad tänker hon på hur hon måste beställa städning?

Jag är verkligen upprörd nu och är hon mer i fler avsnitt så slutar jag titta. Jag tycker nog att innan hon börjar gå på andra människor borde hon få ordning på sminkningen....lysande lila ögonskugga är inte så fint.

Det är så himla synd om alla och alla behöver hjälp.
Det hör och ser man överallt, på bloggar, på Tv och alla pratar om det.

Jag håller för det mesta med men ibland dyker det upp en röst inom mig som säger: men tänk om det är så att man får skylla sig själv för hur man mår eller har det?
Självklart kan inget göras om anledningen till att man mår dåligt är en misshandlande familjemedlem eller en galen yxmördare men annars då?
Jag tror helt ärligt att folk i många fall väljer att må som de gör, man väljer att sitta i den sits man försatt sig själv i. Häpnadsväckande många gånger hör och ser jag folk hitta ursäker för att fortsätta må dåligt, man får ett slutgiltigt svar men i sitt huvud så accepterar man inte detta för att må dåligt är ens grej och kännetecken.

Jag tror att om man vant sig vid vissa känslor, tankar och uppfattningar måste det ju uppstå en enorm tomhet när dessa känslor försvinner och ska ersättas med exempelvis något mer bra och positivt? Jag vet att jag personligen kan sucka inombords när man hör folk gnälla och beklaga sig över saker som för det första inte är en stor grej och för det andra visst kan lösas bara de vill.

Nu låter jag kanske hård men märk att jag inte pratar om "verkliga" problem så som sånt som verkligen är omvälvande. Människor får väl ha lite förståelse att jag inte kan förstå att livet går under för att någon gav dem fel reaktion eller blick när de var ute eller att vissa saker i skolan/på jobbet inte är det bästa. Livet är fullt av överraskningar och man vet aldrig vad som kan vänta en senare: så sluta ta dig själv så seriöst så fort något som du inte tycker är underbart sker i livet.  

Jag har genom Magnus Betners blogg och bloggkommentatorerna.se fått nys om att det finns en sida på Internet som beskriver ingående hur man kan ta självmord, var och vilka metoder som är bäst lämpade för att uppnå den nivå av dramatik kring sitt självmord.

Jag måste vara helt ärlig, när jag först fick höra om den skrattade jag till för att det påminde mig om kamikazekaninerna ni vet? Små söta kaniner som inte orkar mer? Det är tecknade små kaniner som på uppfinningsrika sätt försöker ta livet av sig. Den serien får man alltid att skratta och tycka synd om dem.

Tillbaka till självmordssidan: Inte alls samma sak, för att ju mer jag läste (och det är verkligen detaljerade texter på exempelvis tips på hur du kan få tag på starka sömnmedel osv) dessto mer sjukt lät det. Jag menar var är det roliga? Vill man verkligen ge folk tips på hur de kan ta livet av sig? Jag är av den åsikten att man kan skämta om det mesta men sammtidigt så ser jag denna sida som väldigt, väldigt osmaklig.

Den påminner mig om ett skämt någon drog om Bosnien och kriget där, kommentaren var ungefär såhär - Höhö hörde du om den där familjen som försökte fly från folkmordet i Bosnien? De flydde till Kosovo HAHAHAH det gick ju bra för dem där höhö

Jag minns hur jag stelnade till och bara stirrade rakt fram helt oförmögen att hämta kraft och förklara ungefär på hur många miljoner sätt detta är fel sagt. Jag sa inget då för jag var i ärlighetens namn rädd för att jag kanske skulle tappa kontrollen och börja slå på människan.
Ungefär så tycker jag om självmordssidan, lika mycket humor där som i kommentaren om Bosnien och då ska tillägas att jag faktiskt skämtar om det mesta....

Jag trivs verkligen med mitt yrkesval - att bli reporter, att få skriva, förmedla nyheter och ständigt vara uppdaterad om det senaste. Dock finns en stor nackdel med allt detta - vissa människor man kommer i kontakt med.

Nu vill jag inte att det ska låta som om människor är jobbiga - tvärtom de flesta är helt underbara och väldigt bra att arbeta med dock finns det två grupper av människor som får detta yrke att stundvis kännas jobbigt.

1. De som tror att alla som är journalister följer kvällstidinigarnas bana vars enda syfte att är sälja en story oavsett om det ligger hundra procent sanning i den eller inte. Dessa människor tycker uppenbarligen att jag som reporter ska behöva lyssna på deras gnäll och skällande på mig för att de inte är nöjda med meningsbyggnaden eller liknande i min artikel. De skyller gärna all medias felaktighet på mig och undrar i princip om jag inte skäms? vad bör jag skämmas för? Att jag förmedlar nyheter ur en så objektiv och informativ synvinkel som möjligt? Jag tror snarare att det handlar om att folk tror att journalister är en yrkesgrupp man rent lagligt får kasta skit på.

2. Dessa är nästan mer irriterande då föregående exempel oftast går att skratta åt och skaka bort men inte med denna grupp. Här har vi de otroligt arroganta som har mage att ringa mig på min privata mobil fyra gånger för att be mig skicka tidningen de var med i men glömde köpa. När jag sedan förklarar att de kan hitta artikeln på Internet så ber de mig leta fram länken och skicka dem till den.
Uppenbarligen så har de fått för sig att man som reporter jobbar med en artikel eller reportage i fyra - fem veckor och därför kan gräva fram gamla tidningar åt folk höger och vänster? Det är ju inte ens mitt jobb? Jag meddelar alltid när tidningen de är med i kommer ut och var den finns att köpa. Om man då missar det, hur tusan kan man då helt vettigt tycka att det är MITT jobb att efter flera dagar/veckor skicka tidningen till dem?

Jag menar verkligen inte att gnälla men ibland blir jag så otroligt trött på bemötandet av vissa, framförallt när man är ung kvinna så tycker de att de kan bossa med mig. Jag har väldigt svårt att förstå att folk inte ser skillnad på en journalist för en dagstidning och en paprazzi/reporter för någon blaska som enbart säljer rubriker med felaktigt innehåll?

Ja, just det nu kom jag på en till sak:
Hur kan man fortsätta gnälla på bildvalet inför mig när jag varken tar fotografierna, redigerar dem eller väljer som reporter ut varje gång vad som ska hamna i tidningen? Varför fortsätter folk förklara för mig att de är besvikna på sitt foto när jag inte har med det att göra?

Jag måste få avreagera mig lite nu. Vilket skitsnack allt detta med dieter och att vara helt besatt av vad man äter är. Läste lite på Katrin Sculmans blogg och hon är helt inne på det här med dieter och skit. Visserligen så tränar hon samtidigt så hon kommer nog i rejäl form men kom igen? Vad tror alla händer när man väl slutar med en diet? Eller tror folk att de för alltid kommer hålla en diet?
Så fort man slutar med en diet så rusar ju alla kilorna tillbaka och så sitter man där pösig och missnöjd.

Jag var och tränade imorse och efteråt märkte jag att ett par jeans som innan varit tajta inte är det längre och jag håller verkligen ingen diet alls eller så. Jag äter vad jag vill men jag RÖR PÅ MIG. Att bara ligga hemma, vara lat och försöka med nån diet är ju helt utsiktslöst. Det är helt otroligt att folk missar detta fortfarande. Att leva aktivt är vägen till en sund kropp, inte jag hetsbantar en vecka och firar med McDonald's nästa.

Fick med mig pappa på att köpa ett träningskort idag så vi får väl se hur det går. Han såg visserligen peppad ut när han märkte att jag fått muskler men men vi får se.

Inom bloggvärlden finns mycket, allt från privata tankar till ytligt mode dock slår en tanke mig när jag nästan varje dag går igenom olika bloggar: lämnar inte vissa ut för mycket av sig själva?

Allt som skrivs och publiceras finns för alltid kvar och kan läsas av någon. Jag har nu haft en period då jag läst mycket bloggar skrivna av unga mammor som berättar om sin vardag med deras barn.Jag tycker det är kul att följa och läsa om dem men är man inte orolig när man lägger ut bilder på sina små barn när de badar. leker, sover osv? Oroar man sig inte för att det finns äckliga människor där ute som kanske tänder på det? Tar bilderna och använder dem för eget bruk? Det känns underligt för mig att man som en person som har ansvar för dessa små liv lämnar ut dem på detta sätt utan att egentligen kolla om detta är okej för dem?
Kommer verkligen dessa barn bli glada när de läser allt detta sedan? Jag anser också att det är skillnad mot om man bara dokumenterar sin vardag rent allmänt än om man lämnar ut privata detaljer om sitt liv?
Jag menar kommer verkligen barnet uppskatta att läsa om hur mamma dumpade pappa för att sedan bli tillsammans med hans lumparpolare? Kommer barnet uppskatta mammas fasoner och perioder i livet som hela Sverige och världen kan ta del av? Och framförallt: hur kommer dessa barn se på sin roll i det hela? 

Nej jag vet inte, jag tycker man ska tänka sig för innan man slänger ut sina känslor, tankar och bilder för alla att beskåda, vissa saker som sker i livet behöver inte hela Sverige ta del av.  

Surfar man runt lite bland olika lite större bloggar märker man snabbt att folk blir hemskt upprörda om någon skriver att fetma är äckligt eller att det är äckligt med feta människor överlag.
Då haglar kommentarer så som - fy fan vad elakt och  - man kan inte göra något åt det

Att fetma i vissa fall är ärftligt och på så sätt gör det svårt för någon att reglera sin vikt det förstår jag, att vara mullig är också en sak jag tycker är dumt att störa sig på då vi alla har vår egen kroppsform. Att störa sig på att någon ogillar feta människor förstår jag dock inte?

Är det nyttigt att vara överviktig?
Är det nyttigt att vara lat och inte träna?
Är det kanske något man ska se upp till?

Att säga att man inte kan göra något åt sin vikt är enligt mig inte sant. Rör man på sig, skippar kollektivtrafik eller buss när man ska gå mindre än 5 km ibland om man har tid så gör det mycket. Om man slutar jojobanta och håller sig bara ifrån skräpmat och läsk osv så går man ned, man blir hälsosammare. Jag tror att många blir så upprörda eftersom det tvingar dem att ta en titt på sig själva och ofta inser de att de kanske inte är så aktiva som de skulle kunna vara eller vilja vara.

Att vara överviktig eller gå så långt att man utvecklar fetma är i många fall självförvållat och jag anser inte att vi borde uppmuntra det lika mycket som vi borde se upp till pimsmala människor heller. Men att påstå att inget kan göras åt att man är fet är inte sant.

Kvinnor och drama trivs väldigt bra ihop och det är ett faktum

Hur kommer det sig att kvinnor alltid har en baktanke med det mesta? Att kvinnor alltid får en att känna sig som andrahandsval framför andra kvinnor men det som bekymmrar mig mest är ändå: Hur tusan orkar kvinnor med allt drama?

Jag, Amra avsäger mig allt som har med drama som har med kvinnor att göra framöver. Inget mer tjafs, baktalande eller snikna baktankar. Och nej, menande blickar kan man få vara utan också.

Inte för att jag varit inne i så mycket fejder den senaste tiden men andras fejder tar upp min hjärnkapacitet och utrymme i huvudet.

Om det är någon som undrar varför min bild är så stor som den är så beror det på att jag inte är så himla bra på det här med bloggdesign.... jag jobbar på det dock

Nyårsplanerna är så gott som klara och vad jag ska ha på mig är redan bestämt.
Jag antar att jag på något sätt borde försöka summera detta år som gott.

Det har för mig varit ett år jag kommer försöka glömma, när jag är omkring 40 väntar jag mig att 07 är suddigt och att jag inte riktigt kan placera det längre. Det har för mig varit smärtsamt på många sätt och jag är på ett sätt väldigt glad att det är över.
Jag hoppas att jag tar med mig riktiga vänner in i det nya året som kommer och lämnar dem som jag inte trivs med och som inte är bra för mig bakom.

Det finns dock ett par punkter som jag kommer minnas:
 
1. Alla filmkvällar i Hageby är en sak. Det är en vänskap jag hoppas kunna föra med in i det nya året om än i något annorlunda form. Som min mamma någon gång sa - är man bra vänner kan det gå flera år utan att man har kontakt

2. Att jag bröt mig loss från ett gäng som aldrig var bra för mig. Det kändes inte som att jag var påväg framåt och att fulla lägenhetsfester och Komvux skulle bli mitt liv. Jag är glad att allting blev som det blev och att jag nu har kraft och motivering att gå vidare och umgås med människor som är lika motiverade och knäppa som jag.

3. Jag återupptäckte mina älskade böcker och musik. De var båda till stor hjälp för mig när jag behövde ta mig ur alla känslor och tankar som hotade att rasa över mig varje sekund ibland.

4. Jag lärde känna ett par nya vänner och kom fram till att det trots dåliga erfarenheter finns bra vänner man kan förlita sig på oavsett enorma olikheter. Folk kan tycka om mig fastän jag är som jag är.

5. Journalistikyrket är något jag skulle kunna satsa på och vara bra på. Jag fick praktik på Folkbladet och visade mig vara bra. Jag tror att jag dessutom lyckats hitta en väg att kombinera detta med tredje världen och att arbeta utomlands.

6. Hur jag av egna pengar köpte en bärbar dator, en digitalkamera, min första tatuering och inom kort någon sorts musikspelare. Det betyder mycket för mig att ha den disciplinen och köpa vettiga saker istället för att slösa allt på sånt man inte minns sen.

7. Hur jag, min syster och mamma skrattade mycket. Inte för att det alltid var kul utan för att det ibland var dåligt också. Men det gjorde detsamma för oss, vi skrattade åt vardagen helt enkelt.

8. Hur jag blev glad gällande allting som har med framtiden och det yrkessmässiga att göra.

9. Alla underbara filmer jag sett, blir för långt att nämna alla men Christiane F tar jag med mig på en speciell plats.

10. Under året som gått har mina fanatiska fascinationer varit många men jag listar några: Idi Amin, Drogkulturen i världen men framförallt under 70 och början av 80 - talet, Gia Carangi, Sergej Aleksandroviè Jesenjin (du underbara ryska poet som mamma citerade för mig innan jag ens lärt mig prata), Stephen King, människans destruktivitet och kärlekens regler.

Saker jag föredar att glömma:

1. Allt som har att göra med att vara någon så nära men ändå vara miltals bort. Jag önskar i ärlighetens namn ingen att känna så. Mer om detta tänker jag inte skriva

2. Jag blev aldrig kär i någon annan, jag lovar

3. Nätterna då jag var ute med vissa människor och kände mig som en utomjording och tänkte: Vad gör jag här, vilka är de här människorna och vad har vi gemensamt?

4. Frustrationen och rädslan av att misslyckas, inte komma någonvart och att gå under.

5. Känslan av att vilja säga nej till någon men vara så upptagen med att försöka att inte orkade

6. Att Katrin Schulman har en rosa bil och att nya Scrubs avsnitt helt plötsligt försvunnit

7. Jag reste inte tillräckligt och missade mitt hemland

8. Jag blev besviken på många

Det får räcka såhär. Jag har nog glömt mycket och kommer kanske fylla på sen

Det är dags för ett mer seriöst och genomtänkt inlägg nu.

"Svenskar är neutrala och tycker lagom är bäst"

Denna debatt jag tänker ta upp nu har pågått ett bra tag med en sådan hysteri att det för mig alltid varit omväxlande humoristiskt och stundvis har jag mått rent fysiskt illa.

Jag har länge klurat på denna kluvenhet som många förknippar med att vara "neutral" eller "lagom" som finns i många svenskar. Jag personligen anser mig inte vara svensk, jag kan dock inte heller påstå mig vara helt bosnisk.  Det betyder att i slutänden är jag för mycket av en invandrare för att bli accepterad av alla i Sverige och slippa höra dumma frågor, dumma kommentarer och undrande blickar. När jag åker till Bosnien säger dom att jag är försvenskad och inte passar in där.

Jag är med andra ord körd vilket faktiskt gör mig mer lik de flesta svenskar än vad man kan tro. För jag anser att många som bor i Sverige oavsett bakgrund är körda eftersom deras åsikter ställer till det för dem. Jag har vänner som när de är med mig är väldigt nyfikna på kulturen jag kommer ifrån, maten, musiken ja, de vill helt enkelt veta mer och tycker inte det är någon stor grej att jag inte är född i Sverige.
Det tragiska är att samma vänner sedan har andra bekanta som har andra åsikter om invandring och invandrare och de håller med dem lika mycket.
Detta återspeglar hur Sverige ser ut idag och jag tror personligen inte det kommer leda till något bra. Båda grupperna känner att de blir förtryckta av media eller samhället i allmänhet.

Allt vanligare blir det att höra svenskar säga - Jag är för fan inte rasist bara för att jag tycker invandringen ska stoppas och inte gillar invandrare.
Men det är också allt vanligare att höra invandrare säga - Jag är för fan trött på smygrasism och att inte få vara stolt över mitt hemland och bete mig som jag vill.
Enligt mig har båda dessa grupper rätt till en viss gräns. Jag anser också att det är dessa två grupper som är idioterna och bör egentligen inte utveckla sina åsikter längre. Den stora massan som står på båda sidorna och vänder kappan efter vinden borde skämmas.

Stick inte ned huvudet i sanden utan uttryck din åsikt som den egentligen är. Jag blir väldigt trött på att höra dumma små människor hålla med någon annan med en aning sverige demokratiska åsikter men sammtidigt gå på utländska tillställningar och hålla med om vad de tycker.
Om den vanliga svenska medborgaren oavsett bakgrund skaffade lite stake och slutade påverkas av den person de för tillfället gillar bäst skulle nog de flesta visa sig vara vettiga och inse att vi alla som bor här sitter i samma båt.

jag avslutar med att säga att mitt vapen mot idioiti och andra dumheter har alltid varit ignorans och noll uppmärksamhet. Jag anser starkt att om den stora massan ignorerar idioterna som förhoppningsvis är i minoritet finns det ingen risk för att deras åsikter växer sig starka.
Så snälla nästa gång din kompis (denna text är mest riktad mot ungdomar) är en fegis, fråga om dennes rätta åsikt istället för att försöka påverka någon.

Acceptera aldrig svaret: "Men jag tycker lite som båda" eller "Jag tycker ju om de invandrare som är snälla"

Fega människor som gömmer sig bakom andra med starka åsikter (hur dumma och ogenomtänkta dessa åsikter må vara) är nästan det värsta jag vet.

Gjorde något hur emo är du test på nätet i brist på annat:

Sensitivity is overrated, right? When you catch yourself letting personal feelings weigh you down, you force yourself to shake them off, say "Whatever!" and move on. Everyone's got an emo side, but you keep yours so hidden that even your closest friends don't realize it's there. Your idea of introspection? Taking an online personality quiz. It's fast, easy, and relatively painless-unless you're offended that you got the "non-emo" result.

Lite roligt för jag tyckte det stämde rätt bra. Det ska mycket till innan jag pratar om sårade känslor och besvikelse.
Aja över till annat

Har haft en rätt hektisk vecka tycker jag, det ska bli skönt med lite ledigt men det känns tungt att nästa vecka kanske är sista veckan på Folkbladet. Jag vill mer än någonting annat vara kvar där ett tag till men får se hur det går.
Skolan har faktiskt gått rätt hyffsat och det mesta som skulle varit klart blev klart. Idag köpte jag presenter till min familj och kände mig väldigt nöjd med vad jag köpte. Blev liksom inget som inte kändes helt och hållet hundra.

Mathilda var här nyss och både jag och hon visade prov på stort mod under skräckfilmer ^^ Var dock inte så himla skräckfyllt men ändå helt okej film. Filmen hette "Från andra sidan" och Calista Flockhart hade huvudrollen.

Hon känns aldrig fullständigt trovärdig i filmrollen utan passar bättre i serier tycker jag. Hon är en duktig skådespelerska men når aldrig riktigt fram på den vita duken trots ansträgningarna.

Rent allmänt så känner jag mig lite kluven för att jag egentligen inte gillar konfrontationer. Folk reagerar så illa på dem och blir väldigt stridslystna och det tycker jag inte om. Tycker det är jobbigt att tjaffsa och det leder ingetvart så det slutar numera nästan alltid med att jag bara drar mig ur och tackar för mig så att säga.

Imorgon kommer jag och mamma titta på "Click" med Adam Sandler som förövrigt är en riktigt bra film som i slutet kan få en att bli lite fuktig om ögonen. Sen har vi bestämt att vi ska experimentera ihop någon god maträtt så vi får se hur det hela går.
Skulle egentligen köpt de sista presenterna och omslagspapper men det blev inget mer med det så då skippar vi det.