Det är så himla synd om alla och alla behöver hjälp.
Det hör och ser man överallt, på bloggar, på Tv och alla pratar om det.

Jag håller för det mesta med men ibland dyker det upp en röst inom mig som säger: men tänk om det är så att man får skylla sig själv för hur man mår eller har det?
Självklart kan inget göras om anledningen till att man mår dåligt är en misshandlande familjemedlem eller en galen yxmördare men annars då?
Jag tror helt ärligt att folk i många fall väljer att må som de gör, man väljer att sitta i den sits man försatt sig själv i. Häpnadsväckande många gånger hör och ser jag folk hitta ursäker för att fortsätta må dåligt, man får ett slutgiltigt svar men i sitt huvud så accepterar man inte detta för att må dåligt är ens grej och kännetecken.

Jag tror att om man vant sig vid vissa känslor, tankar och uppfattningar måste det ju uppstå en enorm tomhet när dessa känslor försvinner och ska ersättas med exempelvis något mer bra och positivt? Jag vet att jag personligen kan sucka inombords när man hör folk gnälla och beklaga sig över saker som för det första inte är en stor grej och för det andra visst kan lösas bara de vill.

Nu låter jag kanske hård men märk att jag inte pratar om "verkliga" problem så som sånt som verkligen är omvälvande. Människor får väl ha lite förståelse att jag inte kan förstå att livet går under för att någon gav dem fel reaktion eller blick när de var ute eller att vissa saker i skolan/på jobbet inte är det bästa. Livet är fullt av överraskningar och man vet aldrig vad som kan vänta en senare: så sluta ta dig själv så seriöst så fort något som du inte tycker är underbart sker i livet.