Som jag kanner i skrivande stund sa kan jag knappt vanta tills jag ar hemma hos min familj igen. Det finns inget carre an nar man inser att man har en manniska som inte ar ens van pa nagot satt i sin omgivning, som snarare pa grund av egen osakerhet forsoker gora livet svart for en. Jo, en sak finns som ar varre an det...att inse att en personen alltid kommer finnas i ens narhet pa grund av familjeband.

Nu ska jag berätta för er om hur jag nästan blev tokig i tisdags. Jag vaknar och är väldigt trött. Det blåser storm ute och jag måste ha med mig en massa saker till skolan eftersom jag ska ha en presentation under dagen. Så för att underlätta för mig själv packar jag ned allting i datorväskan. När jag kommer till cykeln spänner jag fast allting bak så att det sitter säkert och jag slipper hålla i väskan och cykla samtidigt. Värt att nämna att i den väskan så hade jag:

 

Min dator

Mina nya glasögon

Min plånbok med pengar och alla kort

Böcker från biblioteket och annat skolmaterial

 

Det blåste verkligen mycket, mer än det såg ut att göra men jag cyklade på. Hade min iPod i öronen för att dränka suset från vinden. Visade sig att jag lyckats dränka mer än så för att någonstans halvvägs till skolan så känner jag efter med handen bakom mig…..och känner inget! Vänder mig och jag faller nästan död av cykeln när jag inser att hela dator väskan är borta! Gummisnoddarna som hållit fast den har brustit och allt är borta. Jag börjar cykla tillbaka i ren panik, tittar överallt men väskjäveln finns ingenstans! Jag kommer ändå fram till vår port och inser att jag just blivit av med en hel dator och en massa annat. Springer upp för trappan gråtandes och jag, Jarno och en av våra vänner ger oss iväg till polisstationen för att anmäla allting efter att vi tittar efter väskan en gång till. På själv polisstationen säger de att de inte kan göra mycket eftersom jag inte har registreringsnumret från datorn med mig. Hur skulle jag kunna ha det när det är i Sverige, nedskrivet på något kvitto undanglömt Gud vet var?

Jag kommer hem, spärrar mitt bankkort och bara gråter. Har absolut ingen aning om vad jag ska ta mig till. Alla mina bilder, musik ja en stor del av mitt liv fanns dokumenterat på datorn.

Någon timma senare och tusen tårar mer får jag ett mail i min skolmail. Det står kort och gott att en man plockat upp min datorväska från vägen när han körde till jobbet, hittat min mailadress och mailar mig nu om att jag kan komma och hämta min väska. Allt det här måste verkligen bevisa att det fortfarande finns goda människor här i världen. Han tog ingenting, inte ens pengarna samtidigt som han kunde bara struntat i att lämna tillbaka det han hittat.

Är så otroligt glad att det inte är sant och känner mig riktigt lycklig lottat. Jag menar hade jag inte fått tillbaka datorn hade jag fått fortsätta skriva utan å,ä och ö!

Sitter och pluggar Civil Rights Movement in America just nu. Kan inte låta bli att bli berörd eftersom det bara var 54 år sedan detta hände.

En 14 årig pojke lynchades för ingen annan anledning än att han visslat åt en vit kvinna.


Före:



Efter:

Kom hem fran tentan i Culture, arts and media och jag klarade det! Kunde allting, allt gick bra och jag ar sa glad och lattad. Slutsats> Jag ar inte dom och jag vet vad multinationel marxism ar, jag tanker bara inte tala om det for er
Men nu:

Tillbaka till att stressa med presentationen som jag har imorgon
Notis till mig sjalv: doda inte killen du arbetar mig som tror att det ar en tavling i vem som gor mer for presentationen aven om ni far samma betyg! Sla honom efterat och sag att han ar ful

Folk frågar mig hela tiden - Hur trivs du här/där (beroende på om de är holländare eller folk hemifrån) och jag vet aldrig vad jag ska svara. Jag säger bara - oh men det går bra, och ja kan se hur de blir lite besvikna, hur de kanske tror att jag inte använder tillräckligt många ord för att beskriva allt nytt som hänt. Hur de tycker att jag är konstig, fåordig och en aning arrogant.

Men om sanningen ska fram så går det bara bra. Jag har insett att vardagen infinner sig snabbt, man hittar en rytm i att inte ha en rytm och man blir van vid att allting är nytt och att man bara förstår 70% av allting som sägs runt omkring. Det går bra. Folk förväntar sig att höra sensationella beskriviningar i skillnaden mellan Sverige och Holland, hur allting här är så annorlunda och konstigt eller underbart och bättre men det är det inte. Det är liksom bara bra, varken mer eller mindre.

Är jag lyckligare här? Både ja och nej blir mitt svar...som vanligt. Ja för att jag inte är kvar i samma stad och gör samma saker som alla andra gör dag ut och dag in, nej för att det har blivit vardag att ingenting är som vanligt.
Just nu känns det som om jag inte vet något alls faktiskt, jag har så otroligt mycket att göra att det är löjligt. Varje dag så ber jag till allt heligt och allt annat som kan tänkas hjälpa mig för att inte tappa motivationen och bara säga  nej, nu skiter jag i det här, jag tar ut alla mina csn pengar och bokar en jorden runt resa. Har räknat på det, jag har råd att åka till minst tre kontinenter. Vet ni hur mycket självdiscpilin jag utöver varje dag när jag går förbi affärer varje dag?

För att inte bli helt tokig, (vilket jag misstänker att jag ör eftersom jag dessutom bokat upp mig för en kurs i spinning och i fitness samt börjat skriva för skoltidningen) funderar jag och Jarno på att boka en resa till New York nästa år. Det är inte dyrt nu och det vore kul att börja resa utanför Europa nu. Vi har en polsk vän här i vår korridor, han är skön och tycker vi delar samma öde eftersom våra länder blev lurade av allt och alla, i alla fall han vill att vi ska resa till Poland. Fixar han billigt boende så är vi på.

Det jobbigaste när alla frågar mig om jag trivs här är skulden jag känner när jag svarar - Det är bra, det går bra. Det känns som om jag är elak mot min familj för att jag inte är för för dom varje dag. Det är nog det enda som får mig att fundera på om det inte är värt att ge upp mina drömmar för att inte göra dem ledsna.

Det är det inte, inget jag funderar på, bara känner....plus att de skulle bli ännu mer ledsna om jag kom hem gnällandes utan att göra något konkret. Jag vet att de inte är arga eller vill att jag ska komma hem, jag bara saknar dem.

Att göra den här veckan:

1.Midterm essay på onsdag i Culture, Arts and Media. Någon som känner sig manad att förklara för mig hur postmodernismen enligt författaren lider av multinationel marxism?

2. 30 min presentation i Modern American History med en kille ja inte förstår mig på

3. Bokrecension (måste först läsa ut boken)

4. Titta på en lägenhet vi blivit erbjudna (be till högre makter att vi tycker om den)

Hinna umgås med folk, vara någorlunda social och trevlig

Jag: I think you are the best man in the world
Jarno: No honey, that's Ghandi



Nu blir det regelbunden uppdatering för alla er som vill läsa