Folk frågar mig hela tiden - Hur trivs du här/där (beroende på om de är holländare eller folk hemifrån) och jag vet aldrig vad jag ska svara. Jag säger bara - oh men det går bra, och ja kan se hur de blir lite besvikna, hur de kanske tror att jag inte använder tillräckligt många ord för att beskriva allt nytt som hänt. Hur de tycker att jag är konstig, fåordig och en aning arrogant.

Men om sanningen ska fram så går det bara bra. Jag har insett att vardagen infinner sig snabbt, man hittar en rytm i att inte ha en rytm och man blir van vid att allting är nytt och att man bara förstår 70% av allting som sägs runt omkring. Det går bra. Folk förväntar sig att höra sensationella beskriviningar i skillnaden mellan Sverige och Holland, hur allting här är så annorlunda och konstigt eller underbart och bättre men det är det inte. Det är liksom bara bra, varken mer eller mindre.

Är jag lyckligare här? Både ja och nej blir mitt svar...som vanligt. Ja för att jag inte är kvar i samma stad och gör samma saker som alla andra gör dag ut och dag in, nej för att det har blivit vardag att ingenting är som vanligt.
Just nu känns det som om jag inte vet något alls faktiskt, jag har så otroligt mycket att göra att det är löjligt. Varje dag så ber jag till allt heligt och allt annat som kan tänkas hjälpa mig för att inte tappa motivationen och bara säga  nej, nu skiter jag i det här, jag tar ut alla mina csn pengar och bokar en jorden runt resa. Har räknat på det, jag har råd att åka till minst tre kontinenter. Vet ni hur mycket självdiscpilin jag utöver varje dag när jag går förbi affärer varje dag?

För att inte bli helt tokig, (vilket jag misstänker att jag ör eftersom jag dessutom bokat upp mig för en kurs i spinning och i fitness samt börjat skriva för skoltidningen) funderar jag och Jarno på att boka en resa till New York nästa år. Det är inte dyrt nu och det vore kul att börja resa utanför Europa nu. Vi har en polsk vän här i vår korridor, han är skön och tycker vi delar samma öde eftersom våra länder blev lurade av allt och alla, i alla fall han vill att vi ska resa till Poland. Fixar han billigt boende så är vi på.

Det jobbigaste när alla frågar mig om jag trivs här är skulden jag känner när jag svarar - Det är bra, det går bra. Det känns som om jag är elak mot min familj för att jag inte är för för dom varje dag. Det är nog det enda som får mig att fundera på om det inte är värt att ge upp mina drömmar för att inte göra dem ledsna.

Det är det inte, inget jag funderar på, bara känner....plus att de skulle bli ännu mer ledsna om jag kom hem gnällandes utan att göra något konkret. Jag vet att de inte är arga eller vill att jag ska komma hem, jag bara saknar dem.