Äntligen sitter jag nu ned. Jag har halvt bäddat ned mig och pratar med min pojkvän som återigen är i Holland.  Sitter här och lyssnar på Dire Straits med "Your latest trick". Sitter och tänker på allting bara. Hur jag kom till den här skolan med enorma förhoppningar och en ännu större glöd för det här yrket. Hur allt det sakta med säkert började tona bort och försvinna. Hur jag började ifrågasätta allt, ville jag verkligen bli journalist? Någonstans i den här jävla klorofyllen och instutionsliknande upplägget började jag tappa bort min passion. Jag såg inte längre Afrika eller mina drömmar om att en dag få skriva om allt annat än västvärlden. Jag började se småstadsredaktioner och arbete vid sidan om för att klara hushållet.

Sen fick jag helt enkelt lite panik. Jag ser ned på de här människorna, jag ser ned på dumt folk i allmänhet men ta mig tusan om jag inte tycker mer illa om självömkan. Jag insåg att för att klara mig måste jag lämna det här stället och ta mig någonstans där jag inspireras. Vill inte vara kvar här eftersom det hämnar mina drömmar och min passion.

Åker hem till Norrköping på fredag som jag sagt tidigare. Har saknat den staden och hoppas på att mycket snart få äta hamburgare på Världens Bar!