Fame! Im gonna live for ever, im gonna learn how to fly, high!

Det finns positiv och negativ avundsjuka, om någon har det du vill ha och det får dig att sträva mot något bättre utan att tänka något dåligt om den som har det är det bara bra att vara avundsjuk. Så säger alltid min mamma och hon har på många plan helt rätt.

Det är inte dåligt att vara avundsjuk eller att vilja ha mer. Slutar man med det eller inte känner avund eller strävan framåt har man nog dött eller gett upp hoppet om sig själv. Det jag tycker är jobbigt är att ständigt vilja gå från steg ett till steg tre och samtidigt känna rädsla och oro för att jag inte redan är på steg fyra. Läste igår en blogg om en tjej som flyttat till Dubai, som jobbar och har det bra där. Vad jag blev avundsjuk, satt där och läste hennes blogg och ville boka flyg dit för att jag blev så missnöjd med det jag hade nu. Allt känns för mig så fjuttigt, allt jag gör känns dåligt när jag börjar avundas människor som jag tycker nått längre. Nu flummar jag lite och har inga direkta och klara mål för vad jag vill göra men jag vill göra mer. Har i alla fall valt ett program i andra hand jag skulle kunna tänka mig att plugga i Holland. Psykologi, om jag kan komma in, skulle inte vara helt fel att resa till utvecklingsländer i egenskap av det och tycka det är givande och något jag inte tröttnar på. Undrar vad man egentligen måste åstadkomma för att känna att det är något som räknas?

 


Litteratur

Två av texterna vi analyserade idag. Jag skriver ut författaren men inte när eller vad de handlar om. Det kanske någon som läser det här vågar sig på att gissa?

Charles Baudelaire - Till en som gick förbi:



Bedövande och gällt ljöd boulevardens larm.
Helt svartklädd, drottninglik i sorgen, smärt och lång
Passerade en kvinna mig: hon lyfte upp festong
Och fåll och svängde dem med stolt, behagfull arm.


Vad smidig, ädel växt, och benet till sin form
som en statys! Jag drack i vanvettigt begär
det ljuvas eggelse, en vällust som förtär
ur ögats svartblå sky som gömde hemlig storm.


En blixt ... och sedan natt! - Din blick lät en sekund
min själ bli född på nytt, o skönhet, samma stund
försvunnen! Skall vi ses i evigheten nu,


på annan plats, långt bort? Kanske ej någonsin?
För sent! Jag kände ej din väg, du inte min ...
Jag skulle älskat dig, och detta visste du!

Katarina Frostenson - Övärld

Det jag hör höjer, lyfter och vidgar mig :
även det negativa,hårda, från-stötande      hur
det sorlar, strömmar, dövas,       avstannar
och stöts igång      Inte står att hejda - hur
allt tas emot och åhörs, osentimentalt
sen förs åt sidan : det som ej
var riktigt      hörbart -

öra
mörka hörselkött


Universitet känns vuxet

Jag är glad att den känslan finns kvar. Känslan av att göra något "vuxet". Lite som när man var lite och klädde sig i mammas högklackade skor (jag matchade skorna med pappas slipsar) och smetade ut rött läppstift över halva ansiktet. Minns att jag kände mig vuxen då. Att jag gick omkring lite sådär fint som jag tyckte mamma gjorde innan hon skulle ut. Tyckte jag var v'ldigt snygg med läppstiftet och övade på att flörta i spegeln.

Att gå på universitet känns lite så. Lite som att testa på något nytt och vuxet man inte vet så mycket om. Jag hade ett paket halvtabletter med fruktsmak i väskan för det kändes sådär universitetsaktigt och vuxet av någon anledning. Så kände jag mig stolt eftersom jag smälte in och gick omkring på campus området som om jag visste var jag skulle.

Dagens lektion var intressant. Våra första analyser av diverse olika texter. Gick huffsat bra och trots att jag kan mycket mindre än de som läst innan så var jag inte sämst heller.
Har annars idag fixat med mycket praktiskt och dessutom fått tag på böcker jag behöver.

It's been a long day

Äntligen sitter jag nu ned. Jag har halvt bäddat ned mig och pratar med min pojkvän som återigen är i Holland.  Sitter här och lyssnar på Dire Straits med "Your latest trick". Sitter och tänker på allting bara. Hur jag kom till den här skolan med enorma förhoppningar och en ännu större glöd för det här yrket. Hur allt det sakta med säkert började tona bort och försvinna. Hur jag började ifrågasätta allt, ville jag verkligen bli journalist? Någonstans i den här jävla klorofyllen och instutionsliknande upplägget började jag tappa bort min passion. Jag såg inte längre Afrika eller mina drömmar om att en dag få skriva om allt annat än västvärlden. Jag började se småstadsredaktioner och arbete vid sidan om för att klara hushållet.


Sen fick jag helt enkelt lite panik. Jag ser ned på de här människorna, jag ser ned på dumt folk i allmänhet men ta mig tusan om jag inte tycker mer illa om självömkan. Jag insåg att för att klara mig måste jag lämna det här stället och ta mig någonstans där jag inspireras. Vill inte vara kvar här eftersom det hämnar mina drömmar och min passion.

Åker hem till Norrköping på fredag som jag sagt tidigare. Har saknat den staden och hoppas på att mycket snart få äta hamburgare på Världens Bar!


Finns det verkligen

Någon kvinna som skulle säga nej till att ha barn med den hon älskar när allting går bra?

Uppdaterar lite oftare

Sitter här och har radiolektion. Är meningen att vi ska klippa och klistra i lite radioprogram som gjorts och det går väl rätt bra. Tycker dessa lektioner med redigering, foto, radio och liknande är riktigt kul. Det enda som stör mig rejält med den är skolan är höjden av oplanering. Väldigt oproffessionellt och dåligt organiserat allting så jag vet helt ärligt inte hur jag känner alls.
Att bara stampa in mitt i en fotolektion med en lärare som inte kommer tillbaka förrän i november känns mer än för mycket helt ärligt. Lägg till att ingen av skolans lärare har pedagogisk utbildning och det blir inte bättre.

Jag hatar inte skolan men jag vet inte hur bra jag trivs faktiskt. Jag ger det här lite mer tid men blir det inte bättre så får vi se. Just nu är jag enorm sugen på att resa men vid den närmaste tiden så kommer jag bara till Göteborg (åker på måndag, stannar till torsdag) och sedan till Holland på fredag där min finaste befinner sig.

Resa på måndag morgon

Det är inte långt kvar tills jag åker iväg nu. Tidigt på måndag morgon när alla jag känner sover ger mig iväg på min resa.  Jag planerar att ha kul och bara njuta av allt men samtidigt tänker jag ta tillfället i akt att skriva mycket och tänka över saker och ting.



Hitta gemensamma nämnare för att i slutänden få veta vad jag vill och vad som är värt att satsa på. Tycker den här resan till mitt hemland är bra för mig nu innan jag flyttar hemifrån och börjar på allt nytt. Eller ja, ska väl inte säga att allt är nytt när jag redan nu planerar att ta med mig lite och behålla det. Universum och dess planer är en rolig plats trots att jag jämt och ständigt stör mig på dess kassa tajming med saker och ting.

Packar och städar annars för fullt här hemma. Ska träffa Nadja imorgon för att prata Italien och fest antar jag men kommer antagligen prata mycket i telefon med Marcus och andra. Försöker vara lite extra snäll nu innan resan.  


En av de saker jag tänker fundera mycket över under resans gång är följande: vad är viktigast? En relation eller priset man betalar för att ha en relation? För mig har det alltid varit själva priset, är priset för högt och om "att ta någons skit" ingår köper jag det inte. Det är sådan jag är, resten av världen känns ibland som om relation oavsett pris är viktigast. Människor håller tyst bara av rädsla att  inte ha någon att gå ut med eller ta en fika med. Att sedan alla deras relationer egentligen grundar sig på att någon biter sig i tungan och inte säger något är okej för dem.

Det är okej för mig också, det jag vill klura på är helt enkelt hur det kommer sig att jag blev det förstnämnda alternativet.

Svarar på alla kommentarer imorgon


Underliga slutsatser

Läste just en artikel på aftonbladet där den kanadensiska polisen utreder det faktum att fem fötter flutit i land under det senaste året. Fem människo fötter med sportskor på sig flyter alltså i land och det kan man förstå förbryllar alla.

Det underliga är dock polisens slutsats om att kroppsdelar kan lossna från kroppen om kroppen legat länge i vatten.
Detta resonemang för mig till två tankar

1. Jaha det är inte underligt att en människa har fem fötter?
2. Om det rör sig om två människor, vad tusan gör kroppar ens i vatten så länge att kroppsdelar lossnar och varför bara fötter?

Läs hela artikeln
här:


Funderingar i olika väder

Jag är en person som verkligen påverkas av vädret. Är det fint väder dvs soligt och grönt ute är jag solig och hmm ja kanske inte grön men glad i alla fall.
Idag är det inte fint utan här satsas det på grått och blött vilket knappast gör mig glad. Att sedan priserna för att ta sig till Stockholm imorgon genom något mirakel ökat över natten gör inte saken bättre.

Tror dock inte det kommer innebära att jag kommer vara sur hela dagen precis. Har saker att fixa med vilket håller mig igång.
Hade ett samtal med min kära mor om hur det kommer sig att jag ibland blir så besviken på folk och vad det innebär för mig. Det är verkligen svårt för mig att komma över och så att säga "äta upp" andras misstag mot mig utan att utreda saker. Har alltid haft svårt för att stå bredvid och inte säga något när jag tycker att det folk gör är oförsvarligt på alla punkter. Detta leder till inte förvånande att jag oftast tar distans eller bara blir irriterad. Det är tråkigt och något jag behöver jobba på, dvs att låta folk vara dumma utan att säga åt dem. Antar att det är här min överlägsenhet visar sig och jag upplevs som om jag tror att jag är bättre än någon.....vilket jag faktiskt också tror. Aja för att summera:

Amra håll helt enkelt käft och svälj ibland när folk beter sig underligt.....

Är det verkligen upphetsande i längden att visa allting?

Förut var kändisskap något som tillhörde eliten. De som var störst och hade talang var de som syndes mest i media och världen. Idag har allting ändrats eftersom vemsomhelst kan bli känd genom att klä av sig och få sin stund i rampljuset. Jag förstår att publiken i början tyckte att detta var spännande och nytt men att vi än idag faktiskt inte har tröttnat på detta?

Jag menar ta en facebook kändis som Tila Tequila som inte gör annat än viker ut sig och ser helt bisarr ut? Vad är det som lockar med henne? Jag tycker hon varken är snygg eller gör något nämnvärt bra eller coolt.
Att vi inte tröttnat på b - kändisar som klär av sig och tjänar mer pengar än hederligt folk som arbetar.


Jag har blivit sjuk tror jag

Jag tror jag håller på och blir sjuk. Det smyger sig liksom på, än så länge är det halsen och öronen som mår värst men vi får se om det blir något mer.
Idag är planerna noll faktiskt. Ångesten inför att jag är för seg med körkortet finns under ytan men jag väljer att inte ta tag i den. Känner att jag måste förändra mitt sätt att hela tiden känna skuld och stress inför saker bara för att jag inte når mina egna vrickade mål.
Vem tusan säger att att jag också inte får vara lite lat och bekväm? Jag själv tydligen, suck.
En annan sak jag får ta och göra upp med mig själv är att sluta skämmas i hemlighet. Allt måste inte vara perfekt eller stämma perfekt överens med min egen bild i huvudet. Går något inte riktigt så som jag tänkt så skäms jag och tror jag gjort bort mig. Har faktiskt aldrig varit med om att någon tyckt det, att jag gjort illa ifrån mig liksom.

Detta är bara underligt för att jag sen åt andra hållet tycker om mig själv. Det är inget fel på varken självförtroendet eller självkänslan. Tycker till och med om det jag ser i speglen varje dag. Jag njuter ibland av att veta att folk ständigt misslyckas med att få mig ledsen eller ur kurs. Det är en bedrift att lyckas med det kan jag ju säga.

Nej nu får det vara nog med funderingar. Ska ta och skriva lite recensioner, dricka upp mitt te och sen kanske städa eller eventuellt något annat livsinspirierande.


En vanlig dag men inte så vanligt känsloliv

Sitter fortfarande fast i låten jag la ut i inlägget innan. Jag blir sån, fastnar i känslotillstånd, skriver om dem och får ibland till riktigt bra noveller/dikter om jag får säga det själv.

Idag har jag ätit lunch (läs: McDonald's) med Matilda Söderström som tar över Folkbladets ungdomsavdelning i höst. Det var en kul och mysigt att träffa henne i alla fall. Resten av dagen går nog åt att försöka planera helgen lite grann. Jag och syster funderar på att åka till Gröna Lund. Vi vill helst få med Mathilda Leoson och hennes lillasyster men vi får se hur det går. Behöver få tag på människan först och sen se om möjligheten ens finns.

Svarar på kommentarer och så ikväll

Efter en dejt

Nyss hemkommen från en heldag med Marcus. Jag vill bara börja med att redovisa bowling resultaten.

Marcus: 353
Amra: 434

Låter siffrorna tala för sig själva. Annars så har det varit en riktigt trevlig dag med en riktigt god plankstek! Kan faktiskt rekommendera folk att äta på Hugo. Tro det eller ej men det går att göra mer där än att dansa och bli full faktiskt. Helt fascinerande upptäckt för mig tycker jag. Mycket promenerande och pratande blev det iaf och det var riktigt mys. Marcus visade sig vara ganska lik sig själv så som jag uppfattade honom i telefon vilket är bra. Verkar inte vara någon överdriven skummis iaf vilket jag känner att jag fått mer än nog av. Blev lite prat om att jag skulle åka till honom under midsommar men jag ska se om jag kan få Nadja med på den ideen. Bästa förslaget hittills liksom.

Underliga män från andra länder

Vad är egentligen grejen med okända killar som addar en msn? Oftast bor de typ flera länder bort och skriver enbart att de vill bli min vän? Jag förstår inte det här alls, man måste ju vara helt bisarr om man sitter och addar folk på msn man inte känner.
Har man så tråkigt i sitt eget land eller vad?

Nu ska jag iväg och ta en dusch samt kanske prata i telefon igen.

Pladder

Okej nu ger jag mig ut på en promenad med Nadja. Är hemskt sugen på cola, måste hitta cola någonstans....mmmm cola.
Okej till saken:
Jobbansökan är nästan klar men förhoppningen om ett jobb är liten.
Har tagit en tupplur, beundrat min systers solbränna efter lägret, vridit och vänt mig på sängen samtidigt som jag tänkt - Undrar om denna pose skulle se het ut om jag var med i en film där det var meningen att jag skulle vara het i underkläder?  Jag tänker ofta sådant, ja inte att vara i underkläder i alla filmer jag någonsin kanske kommer medverka i men i men frågan - Undrar vad folk skulle tycka om de sig mig nu? dyker upp då och då.

 Jag gillar denna bild, tagen för någon månad sedan. Idag är jag en aning brunare och mindre rödhårig dock.

Nu ska jag ge mig ut och återvända med en aning mer att säga.

Hektiskt

Sprungit omkring som en liten höna trots att jag varit supertrött hela dagen. Var hos Ena imorse för att sedan fortsätta dagen med Mathilda och sedan Nadja. Med den föregående gick jag på stan, pratade och planerade vår fest.
Känns lite tråkigt att alla kanske inte kan komma men samtidigt får folk prioritera vad de tycker är viktigare. Jag kan omöjligen få alla nöjda på den här punkten, det kan nog inte Nadja heller.

Nu sitter jag här och önskar lite att jag kunde vara mer personlig i den här bloggen. Ni vet skriva av er till max och inte bry sig om vilka som läser? Jag bryr mig dock, inte så mycket för att jag är rädd för att såra någon utan mer för att jag inte vill lämna ut delar av mig själv till vissa jag vet läser den här bloggen. Får klura på det där och se hur jag bäst kan lösa det.

En personligare tanke kan jag dock dela med mig och det är att min ångest över att vissa känslor aldrig försvinner börjar försvinna. Själva känslan av att känslor INTE försvinner menar jag. Aja det låter nog flum men jag tror att jag gör mig någorlunda förstådd.


Man mår bättre av att fynda

En intressant sak med mediafolk är att de trots sin stenhårda koll är flummiga. Jag börjar också bli flummig känner jag, struntar i att skriva upp saker i kalendern och glömmer bort vad folk heter och liknande.
Vad heter egentligen han med det läskiga flinet på Hemköp? Göran, Gustav? Näe det är säkert Roger eller liknande.

Djup besvikelse när jag upptäckte att mina underkläder kostade mer än vad jag trodde imorse. Blev snål då och ville inte ha dem, jag vill fynda på allting...sen vill jag träffa folk och säga - Jag har fyndat. Tror jag irriterar folk då för jag knycker lite stolt med nacken och tittar finurligt på dem då. Undrar om de kanske hatar mig en smula?




Lite bortkopplad

Ännu en dag i mitt halvt bortkopplade tillstånd, jag går omkring och gör saker, träffar folk men har inte känslorna med riktigt. Lite som att göra saker rent kroppsligt men känslomässigt är jag på en helt annan plats.

Dagen förövrigt har spenderats med att äta lunch med Mathilda, solglasögon inköp samt gym. Känner faktiskt att jag nog behöver längre och mer intensiva pass där för att det ska ge bättre resultat. Jag vill träna överkroppen mer och bli starkare där.


Har under hela dagen haft en fundering jag klurat på. Den lyder lite kortfattat såhär: Är det bättre att vara ärlig mot människor även om det ibland innebär en brytning eller en större konflikt? Eller är det ärligare att prata om folk bakom ryggen och sedan vara trevlig mot dem för att slippa säga det man tycker?


Ja, jag vet helt ärligt inte riktigt. Jag vet bara att om jag inte får vara rättfram och försöker hålla inne så verkar mina åsikter och känslor ta sig ut genom rumpan om inte annat. Det är underligt hur man kan ändra perspektiv på en hel stad när det bara är någon månad kvar här. Min skola startar den 18:e augusti vilket betyder att det bara är omkring 3,5 månader kvar och sen är jag borta. Under dessa månader planerar jag att vara så lite negativ som möjligt och bara glida igenom med resor och annat kul.


Om att hantera den där gnagande skuldmedvetna känslan

Jag känner ofta skuld. Det kan vara skuld över vadsomhelst och hursomhelst. Jag kan exempelvis känna mig skyldig om jag tänker illa om någon och försöker gottgöra det genom att inte tänka så om någon.

Just nu känner jag skuld över att jag inte har körkort än, det börjar kännas väldigt idiotiskt att jag inte har körkort än eftersom jag lärt mig de svårare sakerna utan problem. Anledningen till min skuld och att jag inte har körkort är att jag motarbetas av mig lathet. En större tidsoptimist än mig själv kommer ni inte hitta. Det underliga och roliga med min tidsoptimism är att jag faktiskt hinner det mesta jag vill hinna med trots att det görs i sista sekunden.

Ett exempel nu är att jag ska jobba med att skriva om alla utspring och studenten. Det låter kul men ett problem är att jag måste vara på min vän Mathildas utspring samt hennes studentskiva och hänga med ut och festa på kvällen. Jag tror visserligen att det går att ordna men det krävs lite planering från min sida och att kolla upp tider. Ska nog slå en pling till redaktionen senare i veckan för att kolla upp allt sånt. De flesta fotografer på ungdomsavdelningen tar ju studenten själva så jag hoppas på att få en viss fotograf från Folkbladet att jobba med.

Ett annat exempel är att tajma tiden för min och Nadjas fest. När hennes vänner är bortresta är mina i stan och viseversa men jag tror fortfarande att det ska gå att ordna.

Jag känner dock en viss skuld inför allt detta eftersom jag vill att det ska fungera och samtidigt inte göra någon besviken.

Freud och jag någon dag

Ibland känner jag att jag skulle bli en väldigt bra psykolog, eller en analytiker....okej främst analytiker.
Psykolog är visserligen kul och något jag funderade på förut men jag tycker att analysera är mer spännande.

Människor överlag är för mig intressanta, speciellt om de är rädda, svartsjuka och har ett stort bekräftelse behov. Dessa negativa känslor och personlighetsdrag kan driva folk till väldigt mycket. De flesta människor som är elaka drivs ju av samma sak och det drev dem till att handla som de gjorde. Många av ens dåliga personlighetsdrag kan tyvärr döljas med att man uppför sig som A: antigen en martyr eller B: skriker högst för att få tyst på alla andra.

Undrar vilka dåliga personlighetsdrag jag besitter som ibland driver mig till att bete mig dåligt?
Min personliga gissning är stolthet, arrogans och högfärdighet men det finns säkert mera som jag inte ser än.

Okej anledningen till denna flummiga text beror nog på att jag är lite nervös. Imorgon åker jag till Vetlanda och jag är orolig för hur det ska gå. Jag har fått rätt mycket stöd och uppmuntring men som vanligt är jag rädd att de har fel och tror alldeles för mycket och bra om mig.

Tidigare inlägg