Där blev det en rubrik att bita tag i. Jag är lite inne i mitt fokuserade och en aning antisociala humör.
Nästa vecka avgörs min framtid på många sätt och allt annat bara bleknar i jämförelse till hur viktigt detta är för mig. Jag kommer på mig själv med att faktiskt sätta mig ned och bara känna efter hur jag egentligen mår.
Sen det här året började, eller kanske sen november förra året har jag varit under en enorm press på alla sätt och vis. Jag har inte alls tänkt på det eller upplevt det som särskilt jobbigt förutom nu när det är knappt en månad kvar av allting.

Jag verkar ha ridit ur stormen men jag vet faktiskt inte om jag segret än eller inte. Det enda jag med all säkerhet vet här är att små petitesser inte är något livet borde fokuseras på.
Okej, nog om filosofiskt dravel.

Min egna dator har fortfarande inget internet och universum förväntar sig att jag ska kunna skriva allt till Folkbladet på denna dator jag sitter vid nu. Okej säger jag bara, vi gör ett försök.
Valborg firades väldigt odramatiskt med lugn, jobb och film med Mathilda. Vi önskade nog båda att vi gjort något mer, men jag personligen hurrar som sagt inte högt för dramatik och jobbiga fyllor.

Känslan av att befinna sig i ett vakum håller i sig. Det är faktiskt en rätt smart sinnesstämning att befinna sig i. Bara det som är av intresse och nytta kommer igenom medan allt annat flyter omkring utanför men landar inte på mig.
Vi kan ta ett exempel på en situation: Att få reda på att människor man haft respekt för inte är det man trodde brukade göra mig och skulle vanligtvis göra mig uppröd. Väldigt upprörd och även kanske så upprörd att jag ägnar dagar åt att fundera. Men nu när jag känner som jag känner känns det liksom inte. Jag rycker bara på axlarna och tänker - Jaha, det var det då.

Ja nu blev det visst lite filosofi ändå men det var det jag kände för just nu.