När allting blir bättre

Jag har haft all tid i världen att tänka över vad som har hänt och hur jag ska gå vidare med mitt liv. Jag sitter i sjukhussängen och funderar samtidigt som en terapeut besöker mig regelbundet för att se vilka framsteg som görs. För det mesta sitter vi tysta och hon nickar om jag säger något och ser allmänt fundersam ut. Det irriterar mig som tusan och den enda tanke som slår mig under dessa timmar med terapeuten Elisabeth Svensson är: Man vet aldrig hur det var när det var sämre. Det är en gåva från ovan, att inte veta hur man egentligen mår när dåliga saker händer. Min mamma sa alltid att innan man blir gravid tänker man jämt och ständigt på alla risker och faror som finns, funderar över om det blir en flicka eller pojke, blir helt stel av skräck vid tanken på att något kan gå fel. När man sedan väntar barn skingras all denna oro och man är bara glad över att man ska få ett barn. All oro och ängsliga tankar verkar slå sig till ro längst bak i huvudet och slumra till.

Kanske fungerar min situation jag är i på samma sätt. De säger att allting har blivit lättare för mig nu och då inser jag kanske hur dåligt det egentligen var.

För lyssnar jag på dem, på deras viskningar utanför mitt rum, slutar jag låtsas och lägger märke till deras vaksamma och något sorgsna blickar misstänker jag att det var riktigt illa med mig förut. Men det verkar ju vara bra nu, själv vet jag inte riktigt hur det är med mig alls.

     Allt började för ungefär tre år sedan när vi först möttes. Jag borde kunna berätta att jag minns min nya klänning från H & M och de nya sandalerna som om det vore igår. Att säga en sådan sak vore en grov lögn för det gör jag inte? jag är dock väldigt bra på att skriva dagbok. Det är därifrån alla mina minnen kommer ifrån för själv minns jag knappt något. Ibland lyckas en dov smärta leta sig fram och roa sig med att plågas om nätterna men det annars är allt. Mina dagböcker vittnar om alla slag, hårda ord och om pojken som blev mitt allt, anledningen till att jag gick upp på morgonen.

En sak som jag aldrig får reda på hur många timmar jag än pratar om allt eller om jag så sitter i timmar och läser mina dagböcker från den tiden är hur det kändes under dessa tre år.

      Ni har säkert era misstankar om vad som hänt mig och varför jag den senaste veckan legat på Vrinnervi sjukhuset i Norrköping som en mörbultad, död potatis. Vad ni än kan tänkas tänka är det troligen rätt nära sanningen. Det här är ingen mystisk eller annorlunda berättelse om en ung kvinnas kamp. Min berättelse skulle inte ens lämpa sig i en novellsamling av den typ man brukar få läsa i någon av Pressbyråns blaskor man tar med sig på tåget för att döda lite tid. Det här kom inte ens med i den lokala tidningen, så ni förstår hur odramatiskt och vanligt allt detta är. Men visst, för att göra det hela rättvist och inte irritera den som kanske finner detta intressant så hände exakt det ni sitter och misstänker nu. Det gamla vanliga vet ni, (flicka möter pojke, flicka blir galet kär och pojke bankar skiten ur henne så ofta han får lust) förutom att flickan i det här fallet stannade kvar för att hon inte kände allt det som pågick. Han slog mig ofta och hårt, ibland med saker som sitt skärp, ibland med knytnävarna, beroende på humöret antar jag. Vårt förhållande var inte direkt taget ur en Harlequin bok man brukade läsa som yngre för att man var lite nyfiken på sexscenerna, då ens egen erfarenhet av ämnet var begränsad till snygga killar på TV med bar överkropp. Harlequin - böcker beskriver alltid män som mörka och exotiska med tusen löften om lycka och sätter standarden hur en drömprins ska se ut. Var nog det jag väntade på, dessa löften om lycka och trygghet.  Fast det berättar jag aldrig för de andra, de som alltid tittar sorgset på mig och tror sig veta vad jag behöver och förstår mig.

Mina vänner verkar ha tagit till sig mina erfarenheter på ett personligt plan och hälsar ofta på och kommer med böcker jag vill ha från bokrean (som jag till min enorma besvikelse missar eftersom jag ligger här och mår illa av den hemska sjukhuslukten hela dagarna) och småpratar med mig om allting och ingenting. ? Märkte ni aldrig något? Såg ni inte hur tyst jag blev? Sandra, minns du inte den gången när jag var så upprörd att jag inte klarade av att skriva på datorn för att mina fingrar gjorde så himla ont? Hur de var alldeles svullna? Jag vet att du minns, det vet jag för jag minns hur du stirrade förhäxat på dem som om du inte vågade se mig i ögonen och fråga vad som var fel. För att bryta spänningen skämtade jag bort det och sa ? Äsch, mina fingrar svullnar alltid upp som stora tyska korvar så fort vädret ändras det minsta, haha kul va?

Du slängde dig över mitt skämt som en hungrig människa från tredje världen och skrattade för fullt, mycket mer och mycket högre än vad som krävdes.

Jag önskar jag kunde fråga dem allt detta men jag orkar inte. Orkar inte med deras chockade och besvikna ansikten, vill inte veta av ursäkterna som skulle komma strax efter det och sedan ersättas av sorgsna blickar. Faktum är ju ändå faktum, alla la ni märke till att något ändrades men inte fan frågade ni mig vad det var. Jag bryr mig inte om dem eller deras dumma svar som skulle komma efter mina frågor så därför ställer jag inga frågor.

Fast de fortsätter komma och hälsa på, lika envist som den där terapeuten för alla vill ni veta hur det känns och om jag är arg. Önskar bara att få bli lämnad ifred nu för att jag känner ingenting, på riktigt, bara en dov acceptans av smärtan som finns inom mig och av det som har hänt. Alla gör vi våra egna val och att jag stannade kvar av fri vilja är bara ännu ett faktum.

       Låt mig vara ifred och låt mig vara skräckslagen i min ensamhet. Det min mamma sa om att inte veta hur man mår förrän man slutat må är skrämmande sant och börjar ta tag i mig nu.

Det värsta är nog att allt det där man ska känna, ni vet, ångest, rädsla, smärta, ilska, att vara ensam känner jag faktiskt. Enda problemet är nog att inget går att matcha med enskilda situationer eller händelser, vare sig det rör honom eller min kära omgivning som märkte allting men aldrig räddade mig ur det.

Jag sitter nu med en hel drös av tröstande, kramande människor med påkostade blombuketter med små kort i där det står ?Krya på dig gumman? som vill höra mig prata. Jag vill inte prata, jag är alldeles för förolämpad av de där små meddelandena som finns i blombuketterna. Jag är väl inte sjuk? Ligger väl för tusan inte här pga. lunginflammation eller liknande tillstånd! Jag ligger här för att jag nästan blev misshandlad till döds av min kära pojkvän för att jag råkade bränna hål i hans nya skjorta han skulle ha till jobbet. Varför är ni inte ärliga och skriver ?Hoppas du kryar på dig från misshandeln och att du klarar dig oskadd från hjärnskakningen du fick när han drämde ditt huvud i dörren??

Faktum är alltid faktum och jag avslutar med dessa beskrivande ord om mig själv som jag är just nu. Jag är livrädd för att ta tag i alla känslor som hotar att dränka mig vilken sekund somhelst nu, alla mina vänner är bara här som slavar under sina egna skuldkänslor och ännu en gång önskar jag att man bara kunde sova bort allting och aldrig vakna.