Livet just nu

Ni vet när man var yngre och gick till badhuset för att simma med skolan? På den skolan jag gick på var det alltid obligatoriskt att simma så många längder man orkade innan man kunde kuta iväg och åka vattenrutschkana. Jag var förövrigt först av tjejerna med att dra in bikinin i rumpan som gjorde att man åkte fortare till killarnas stora förtjusning (men det var först långt senare jag förstod att det var synen av mina skinkor som fick dem att le, inte att jag åkte fort) och jag hade alltid superkul på badhuset.

Men nu till saken:  För mig var detta alltid en njutning och jag minns att jag älskade att klara några längder mer än sist och även berätta högljutt om det för alla andra vare sig de ville höra eller inte.
Det ingen däremot visste var att simma dessa längder i bassängen med den stickande klorlukten i ögonen var för mig en av de mest frustrerande och jobbigaste saker jag kunde göra. Jag älskade att simma men den frustration jag upplevde de sista meterna innan längden tog slut var helt overklig.

Jag minns fortfarande att jag var lugn och sansad när jag precis startade en längd, någonstans i mitten gick det fortfarande bra men så fort jag passerat mer än två tredje delar av bassängen satte det igång. Det kliade i magen och i fingertopparna. Jag sträckte ut kroppen så mycket som möjligt och sköt på med all kraft för att komma fortare fram. Synen av bassängkanten, slutet, slutet på en längd som strax skulle påbörjas av en annan var exalterande för mig. Jag vill så gärna nå fram dit, jag minns fortfarande hur jag spretade med fingrarna för att nå den. Jag minns hur jag redan innan kunde känna lättnaden och nästan känna hur musklerna skulle slappna av och mjölksyran sätta igång när jag var klar.
Och stunden precis innan man var framme flöt jag fram, det var min teknik att ta ett stort simtag och sen flyta in i mål. Om jag inte flöt in och istället nästan krockade med kanten var det inte bra. Då hade jag gjort fel.
Men det viktigaste av allt var att jag alltid såg bassängkanten, även när jag stod på andra sidan och bara kunde urskilja en tunn linje visste jag att den var där.
Hur många människor det än simmade tvärs över min längd eller störde min rytm tappade jag aldrig fokus på den där kanten som innebar slutet på ett arbete, ett mål uppfyllt. Det innebar slutet på någonting jobbigt men även början på något nytt jag älskade.

Precis så känner jag inför livet just nu
Jag ser ta mig tusan bassängkanten
Jag ser den
Och jag har aldrig i hela mitt liv varit mer frustrerad, längtat eller känt avslappningen på förhand inför att nå den!


Kommentarer
Postat av: Mr. Pitt

Jag är ganska nära :D hahaha nä faktiskt inte.. det finns nog ingen perfekt man :)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback