Kom nyss hem från en fika med Ludde som egentligen skulle varit intervjuer på stan
men det blev det visst inte
utan det blev fika, vilket är trevligare, vi har också kommit fram till att Folkbladet borde kunna betala våra fikastunder då vi faktiskt arbetar sammtidigt :P

Aja skummis dag idag alltså, alla lektioner var inställda och jag hade bara morgonlektionen ^^ skönt säger jag bara, presenterade min fina film idag och lyckades impa på läraren helt omedveten om att jag gjorde det, hoppas innerligt att jag får ett MVG, jag vill ha det helt enkelt
Filmen som fick äran att visas var A nightmare on Elm Street 2 - Freedys revange 1985
ja jag vet den är dålig men jag gillar den okej?

Tror ej jag blir sjukare än såhär, börjar släppa och det visar sig att bara man kämpar så går det, funkar nog så med det mesta... har en massa tankar nu så det lär bli ett lite längre inlägg den här gången
Eftersom jag inatt inte kunde sova pga CSI valde att visa en tusenfoting (som säkert var 3 meter lång och hade långa ben och enorma tänder) krypa in i en kvinnas öra när hon sover fridfullt, bestämde jag mig för att sitta på golvet för att tänka/skriva. Fanns inget i hela världen som skulle kunna fått mig att lägga mig i min säng efter tusenfotingattacken på TV, så jag hämtade en madrass och kom fram till följande slutsats:

Man måste inte dela allting och jämt vara i två, känns som om allt ska paras ihop och att man inte göra något ensam, knappt gå på stan eller kanske ta en fika med sig själv bara? Sitta där ifred med sina tankar liksom, verkar inte vara möjligt eftersom man måste paras ihop med någon
Det finns många aspekter av livet, så mycket att se och känna, varför är det alltid viktigast att jämt och ständigt ha någon vid sin sida? Man har hela livet på sig att leva i två, vare sig det gäller äktenskap eller vänner... ibland är det bra att uppleva saker själv så att man sedan har något att berätta för den man älskar eller inte älskar, det är egentligen struntsamma och en ren smaksak

Funderade också på det här med att man ibland blir olycklig pga någon annan?
Om någon väljer att göra mig olycklig pga sina skäl varför måste jag då bli det? Det gör ju ta mig tusan ingenting för att lika mycket som den personen valde att köra huvudet i väggen kan jag välja att inte ta åt mig, att bara lämna den, bryta ur den människan ur mig och lämna den eftersom den faktiskt väljer att göra mig illa... och varför skulle dennes val göra mig ont? Val är val vilka dom än är och det är bara att gå vidare och se vad tiden har att visa mig mer, ingenting är slutet
Visst det är kanske inte alltid man lyckas bryta loss en person så som man skulle vilja men jag antar att det är då man räknas, när man gör allt för att göra det valet, att bryta loss den och man lyckas inte, det är då man ska tänka till och se om den människan är värd en chans till
personligen vet jag ingenting om det än, har faktiskt inte den blekaste om hur det förhåller sig eftersom jag aldrig gett någon en andra chans.... nope inte en enda gång har jag tittat tillbaka och känt att jag vill dit
Det kanske kommer nångång och i såfall välkommnar jag det för då vet jag att jag kan lita fullt ut på den personen igen
Men innan det händer så har jag satt det största låset jag kunde tillverka på mina känslor och där ska dom sitta tills tiden är mogen

Nog om detta, imorgon har jag kemi prov, är det så att någon känner sig manad får ni gärna komma med tips på hur jag kan klara mig eller så ^^

Hur gör man sig av med människor man blir tokig på? Folk man aldrig vill prata med men alltid gör det iaf? Ibland är man bra allt självplågare

Piercing på lördag då, är massa nervös redan nu, låg inatt och klämde lite på naveln för att se hur ont det skulle kunna tänkas göra :P förstår inte varför jag är så nervös när jag redan gjort det innan men men
Mes for life.... nej usch vad det känns äckligt att skriva sånt, jag är tuff och MONSTERTRUCKS!!!
Så! Hedern är återupprättad