Är så innerligt trött på alla uttjatade diskussioner, samma ord som sägs om och om igen, samma färglösa personer man redan känner till som kör med samma trick om och om igen som en trasig skiva...
Jag är nog klar här tror jag, finns inget mer jag vill se, ingen mer jag vill träffa, ingen mer som kan beröra mig eller tillföra något till mitt liv som skulle kunna vara värt att tänka på

Satt idag på sista lektionen och vi var väl nästan klara i min grupp men det enda jag kunde tänka på vad hur tråkiga alla såg ut, ett tag tyckte jag att alla såg ut som köttstycken utan personligheter som bara kör samma sak om och om igen.... jag kanske också är sådan men jag är iaf trött på det
att det inte finns någon ny att träffa, någon som lyser och en ny pojke med glittrande ögon istället för en vars glitter för länge sedan bleknat och fastnat på mina fingertoppar när jag strök mitt finger över honom för att se om något finns kvar
Jag måste bort tror jag, bort från allt som jag känner til, någon dag kan jag återvända och jag hoppas att dem jag fortfarande tror har något glitter kvar, lite av sin forna stjärna som jag så mycket beundrade

Usch jag låter så hemsk och överdriven och ja hemsk bara men till mitt försvar, jag är faktiskt trött och rent mentalt börjar jag känna mig fattig då inget nytt tillförs, jag har redan sett allting och jag kan dina konster, de imponerar inte längre på mig
kom med något nytt, jag vet inte gör en volt, titta annorlunda på mig, kasta något men sitt inte där och var som du brukar... du är tråkig, så tråkig och det som nästan får mig att spricka av ren irritation och vilja att rymma härifrån är din fasta övertygelse i att du är bäst, att du har glansen kvar..... Det kanske du har, men om du bara visste vad gammal den känns
Känns som att jag hellre nu blir djupt sårad för att känna något nytt än att bara sitta här och känna mig grå... går är en hemsk färg, ingen borde få vara grå. Fast nu ljuger jag, vill inte känna någon smärta alls även då jag är rätt bra på att omobilisera och bygga murar men jag vill ändå inte men kanske en Åhh känsla eller en enorm ny fascination för någon ny person eller något nytt
Jag kanske bara har en väldigt trött dag med för mycket saker att göra men jag kan inte hjälpa att jag känner såhär och man borde inte be om ursäkt för det man känner så länge det inte sårar andra

Trots all min ofattbara trötthet så tror jag fortfarande på vissa människor även om jag inte längre kan se deras glans.. och pojken med de glittrande ögonen? Tjaa man kan inte tvinga någon att skinna om den inte vill men jag hoppas och tror fortfarande han kommer göra det, han är nog inte så svag som jag vill tro, hoppas på en överraskning i framtiden

Till något mer mindre deprimerande och inte fullt så kontroversiellt - Stephen King är med som pizzabud i sin film "Rose Red" som jag kikar på sammtidigt som jag försöker få klart en recension... imorgon ska jag hitta på något kul, är hemskt sugen på att fota lite snart, hoppas bara snön kommer för då kan man få så fina bilder, annars kan jag ju alltid fota till temadagen eller bara ta lite kort på saker jag vill ha kort på
Har tänkt på det där, jag har inte så mycket kort på platser som faktiskt är fina här i Norrköping
om jag lyckas ta dessa kort så kanske de kan hjälpa mig att klara den tiden som är kvar här och pigga upp mig

Undrar förresten om jag ens glittrar lite längre? Jag hoppas det